Att ha en gemensam bön är ett kulturarv

En mycket vacker begravning i Östergarns kyrka. Vi tog farväl av en kvinna som levt ett långt, gott liv för sin man, sina barn och sin bygd. Hon har varit både syföreningstant och banktjänsteman, bullbakare och sångare.

Till begravningsritualen hör att alla ber Fader vår tillsammans. Den bönen har haft nästan samma form sen  Bibeln översattes till svenska på 1500-talet. Tills Bibelkommissionen 2000 fick för sig att den måste få nytt modernt språk. 

Jag var med på en annan begravning där den nya bönen Vår fader, du som är i himlen… bads. Just ingen deltog i den bönen, därför att ingen kan den.

Alla som är över 50 år ungefär har lärt sig Fader vår i skola och söndagsskola. Inga barn får lära sig bön och psalmer på det sättet längre. Bönen Vår fader … kommer aldrig att bli en gemensam bön för svenska folket.

I de kyrkor där man behåller Fader vår kan den traderas till barn och ungdomar som deltar i dop och begravningar, familjegudstjänster och musikandakter, från alla oss äldre som kan den.

Att ha en gemensam bön, det är också ett kulturarv. Fader vår handlar om vårt vanliga liv, om vårt förhållande till varandra. De som skapade den nya skolan och förbjöd alla religiösa inslag, de bryr sig kanske inte.

Men kyrkan borde bry sig. Kyrkan borde tänka till en gång till hur vi kan behålla en gemensam bön.

Wera Svensson
Visby