Församlingsdrivna begravningsbyråer ett dåligt förslag

Nu föreslår en splittrad kyrkostyrelse att kyrkomötet från årsskiftet ska tillåta församlingar att driva begravningsbyrå. Det vore ett vägval som riskerar att äventyra förtroendet för Svenska kyrkans sätt att sköta det samhällsuppdrag som kyrkan efter en inte alldeles enkel politisk kompromiss anförtroddes vid relationsförändringen – utom i Stockholm och Tranås där kommunerna fortsatte vara begravningshuvudmän.

Jag tycker det är ett dåligt förslag, det måste jag säga både som samhällsmedborgare, medlem i Svenska kyrkan och sedan många år anställd för att sköta och utveckla begravningsväsendet. Det är dessutom förvånande att man lägger förslaget när det redan på sina håll pågår en diskussion om hur rimligt det är att ett trossamfund med snart mindre än hälften av invånarna som medlemmar ska sköta en så central samhällsfunktion för alla, ja utom i Stockholm och Tranås då.

Även om det kunde fungera bättre vad gäller organisation och styrning har Svenska kyrkan enligt min erfarenhet hittills skött sitt uppdrag som begravningshuvudman på ett förtjänstfullt vis, vilket också de kommunala huvudmännen gjort.

Jag har ett perspektiv på de här frågorna som är få förunnat. Efter cirka 20 år som kyrkogårdschef var jag nästan lika länge VD för en av de större aktörerna inom begravningsverksamheten, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF. Parallellt har jag varit VD för IGNIS-företagen, begravningsbyråer som ägs av stiftelsen IGNIS. Både stiftelsen med sina verksamheter och SKKF har sitt ursprung i Stockholms Eldbegängelseförening från 1882. Det finns bakom företagen ett övergripande ägarintresse, att verka med fokus på goda begravningsseder och för ett värdigt omhändertagande av avlidna.

Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara svårt att hålla isär olika roller, att som i mitt fall företräda både affärsverksamheten inom IGNIS och den idédrivna branschorganisationen SKKF. Det är en del av bakgrunden till att jag blir mycket bekymrad när jag nu tar del av den promemoria som ligger bakom den splittrade kyrkostyrelsens förslag. Otydligheten kring Svenska kyrkans roll som huvudman kommer att bli besvärande om kyrkoherden samtidigt ska vara VD i församlingens begravningsbyrå.

Idag finansieras begravningsverksamheten med den enhetliga begravningsavgiften medan Svenska kyrkans församlingsverksamhet finansieras via kyrkoavgiften. Det ställs hårda krav på särredovisning av kostnaderna för respektive verksamheter. Det är förvisso inte en enkel uppgift och vi vet att begravningsverksamheten ibland får ta kostnader som hör hemma i församlingsverksamheten och omvänt.

Om vi nu tillför ytterligare parametrar och även ska fördela hyror, löner, transporter med mera för begravningsbyråverksamhet på ett relevant sätt, då befarar jag att felaktigheterna i särredovisningen kommer att bli betydligt större än de vi kan se idag.  Det är oacceptabelt både för mig som medlem i Svenska kyrkan och som begravningsavgiftsbetalare.

För övrigt skulle det uppstå en mycket märklig konkurrenssituation. Svenska kyrkan, är på grund av huvudmannaskapet alla begravningsbyråers viktigaste samarbetspartner, kan bedriva konkurrerande verksamhet och fördela kostnader utifrån hur frekvent man nyttjar vissa lokaler, nyttjar viss personal, fordon. En så gynnsam sits kan ingen annan begravningsbyrå ha.

Vi får inte glömma att Svenska kyrkan som begravningshuvudman bedriver myndighetsutövning. En begravningsbyrå företräder dödsboet. Om församlingen samtidigt är huvudman och driver byrå måste man fråga sig vem församlingen, och det är alltid ytterst kyrkoherden, företräder om ett myndighetsbeslut överklagas? Eller i ett medlingsärende? Detta är viktiga frågor som inte får viftas bort på ett så lättvindigt sätt som sker i promemorian.

Låt mig passa på att avliva några myter. Det sägs att en begravningsbyrå strävar efter att tjäna pengar genom att pracka på tjänster och varor på sörjande i ett utsatt läge. Det finns förvisso oseriösa begravningsbyråer men den övervägande delen av branschen består idag av mycket seriösa företag med välutbildad och hängiven personal som gör allt de kan för att den avlidne ska få ett värdigt omhändertagande och en värdig begravning i enlighet med den avlidnes och de anhörigas önskemål. Även myten om att begravningsbyråerna tjänar stora pengar kan snabbt avlivas. De flesta företagen i branschen är mycket nöjda om de kan redovisa rörelsemarginaler på 3–4 procent.

En annan myt är att begravningsbyråerna försöker styra anhöriga till borgerliga begravningar och därmed motverkar den kyrkliga begravningsseden. Verkligheten är att det många gånger kan vara svårt att få tider för begravningsgudstjänst i Svenska kyrkans ordning. Men kremering eller gravsättning ska ske inom en månad efter dödsfallet och då behöver ceremonin ske i god tid. Tillgänglig statistik visar att det är betydligt enklare att få ceremonitider för en borgerlig begravning. Det kan självfallet påverka valet av ceremoni.

Utifrån en tämligen unik överblick över hur det fungerar både i samhällsfunktionen begravning och i den kommersiella delen har jag en uppmaning till er som ska besluta i denna fråga: Låt Svenska kyrkan vara kyrka och avstå från affärsverksamhet som kan komma i konflikt med uppdraget som begravningshuvudman. Det ökar förutsättningarna för att Svenska kyrkan även framledes kommer att ha det förtroendet kvar. Det torde vara betydligt viktigare för Svenska kyrkan än att driva begravningsbyrå.

Jan Olov Andersson,
Vd IGNIS-företagen