Barn i kyrkan är inte djur i bur

”Varför tittar alla på mig? Jag tycker inte om när alla tittar på mig.” Kommentaren kommer ifrån min fyrårige granne som var med i mässan i söndags.

Tanken var inte alls att vi skulle fira gudstjänst ihop men strax innan klockringningen ser jag dem ute på kyrkogården, mina grannar – två tvillingar och deras pappa – där för att titta på spännande gravar. Jag frågar ”har ni varit inne i kyrkan någon gång då?”. Det hade de inte men plötsligt blir pojkarna hemskt intresserade av att gå in och titta.

Knappt hinner vi komma innanför kyrkportarna förrän pojkarna häpet och storögt stannar upp. Framför dem breder valv ut sig, levande ljus brinner i taket, människor sitter tysta, för att inte tala om målningarna på väggarna av blodiga lik. Det är inte lättsmälta bilder att in för ett barn. Till råga på allt slutar inte farbröderna och tanterna att stirra på dem. Några vinkar dessutom och tisslas och tasslas.

Trots detta följer pojkarna tappert med in till barnhörnan och stannar hela gudstjänsten. De sjunger med i psalmerna och ­firar gudstjänst på sitt sätt. Men folk runtomkring slutar inte stirra och det gör dem obekväma och blyga.

Jag som jobbar i kyrkan som präst har inte på flera år känt mig så uttittad och annorlunda i kyrkan. Hur kan vi få barn att känna sig mer välkomna? Vad kan vi göra för att inte exotifiera barnen som djur i bur i kyrkan?

Vi behöver inse att barn låter och rör på sig. Det är så många (läs: majoriteten) av alla barn fungerar. Om vi vill att fler barn ska känna sig inkluderade och välkomna i kyrkan behöver vi agera utifrån det. Men det är också lika viktigt att vi bekämpar impulsen av att se deras gestalt som något avvikande och utstickande eller att barnen i kyrkan skulle behöver förtjäna sin plats genom underhållning eller på andra sätt möta de vuxnas behov.

Nej, låt barnen få komma som de är, inspireras av deras levande tro och deras frågor och framför allt, lev så som Jesus ord: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”

Pauline Färdow Kazen