Barnen öppnar nattvarden i Den norske kirke

Dop och nattvard är de lutherska kyrkornas två sakrament, de heligaste av handlingar som äger rum i kyrkorna. Dop definieras teologiskt som ingången i kyrkan; den som döps blir därmed medlem i kyrkan.

Men hur är det med det andra sakramentet? Finns det en lika entydig teologisk definition för nattvarden?

Historiskt har en rad olika sådana definitioner och gränsdragningar kommit till användning. Innehållsligt är det inte så enkelt att förklara eller ens förstå att enkla livsmedel som bröd och vin inte bara är näringsämnen för kroppen, men något mera, nämligen Jesu Kristi kropp och blod.

Och det har inte heller alltid varit så lätt att teologiskt motivera varför den som mottog nattvarden kan avkrävas vissa kvalifikationer, t ex att förstå nattvardens innebörd.

I en alldeles färsk rapport från kifo – Institutt for kirke-, religions- og livssynsforskning, i Oslo får man reda på vilken betydelse det har haft att Den norske kirke tagit bort åldersrestriktionerna för deltagande i nattvarden. Det skedde 1993 efter en gradvis sänkning av åldersgränsen, först till 12 år (1968), därefter 6 år (1981).

Men de tre författarna Olaf Aagedal, Ånund Brottveit och Tore Witsø Rafoss pekar på ytterligare en viktig förändringsfaktor i det norska religiösa landskapet, nämligen den trosuppläringsreform som Stortinget beslöt 2003 och som nu har implementerats i alla församlingar.

Barn är deltagare, inte aspiranter, och de tar hand om möjligheten att vara det.

Den ledde till att mer än 600 personer anställdes som trosupplärare i församlingarna, det vill säga medarbetare med huvuduppgift att ”undervisa barn och ungdom om kristendom”.

Har barnen öppnat nattvarden? Alldeles tydligt förhåller det sig så. Undervisningen och erbjudandena inom trosuppläringsarbetet har lett till att barn i stor utsträckning deltar i nattvardsfirandet.

Den teologiska strävan att se till så att fler och fler gudstjänster innehåller nattvardsfirande, har präglat Norge sedan slutet av förra århundradet, och knäfallsnattvard har i stor utsträckning ersatts av intinktion (”duppenattverd”).

Båda dessa drag har lett till en mindre allvarstyngd stämning kring nattvardsfirandet. I det läget bestämmer sig prästerna och övriga medarbetare för att den läromässiga gränsdragningen för deltagande i nattvarden, dopet, skippas.

Av pedagogiska och delvis teologiska skäl väljer de att bortse från om de barn som vill delta i nattvarden är döpta eller inte.

En präst berättar: ”En av de vanliga gudstjänstdeltagarna var en pensionerad biskop. Jag hade vant mig vid att inbjuda alla gudstjänstdeltagare till nattvardsfirande (utan tillägget ”alla döpta”).

Biskopen påpekade att tillägget borde vara med, och därefter gjorde jag som biskopen sagt, alltså inbjöd alla döpta till nattvardsfirandet. När biskopen slutade att delta i gudstjänsterna, återgick jag till att inbjuda alla gudstjänstdeltagare.”

Anställda för att bedriva trosuppläring, präster, kantorer och föräldrar intervjuas. De öppna erbjudandena till olika åldersgrupper av barn och unga har lett till att medarbetarna har slutat dela in deltagarna i döpta och odöpta, också i de moment i verksamheterna som handlar om nattvard.

Det undervisas, man tränar, man provsmakar oblaterna (kexen), man låter ibland barn delta som ministranter. Som en röd tråd går det genom intervjuerna att man inte skapar förminskade eller förenklade varianter av nattvardsritualen.

När det är dags att göra nattvard i barngrupperna är det prästen som kommer och instiftar brödet och vinet. Samma liturgiska formler används där som i de vanliga gudstjänsterna.

Nattvarden för de värdiga eller för alla? I det lågkyrkliga Norge har det funnits en tradition för att nattvarden endast var till för dem som var ”värdiga”.

Nattvardsfirande anordnades ett fåtal gånger per år. Deltagande i nattvarden drog upp en synlig skiljelinje mellan ”bekännande” kristna och andra kristna. Något liknande gäller i Sverige.

Barnens öppnande av nattvarden har betytt att en sådan traditionell nattvardssyn sitter trångt. Inte nog med att barn – som inte kan förväntas att noga ha övervägt sin salighetssituation – deltar i nattvardsfirandet. Somliga av dem är inte ens döpta, än mindre konfirmerade.

… och en liten pojke vallar dem.

Aagedal, Brottveit och Witsø Rafoss visar att den pågående utvecklingen i Den norske kirke bidrar till att rasera läromässiga bastioner. Barn är deltagare, inte aspiranter, och de tar hand om möjligheten att vara det.

Jørgen Straarup

Kifo, institutet för kyrka, religion och forskning, håller ett seminarium om barn och nattvard måndagen den 25 november 2019.
Läs mer på länken www.kifo.no