Bårtäcket inte bara ett sätt att täcka kistan

Bårtäcket har i Sverige en lång tradition.

Det användes redan under medeltiden och kunde vara allt från ett enkelt tygstycke till en rikt utsmyckad vävnad, så kostsam att det förvarades i kyrka eller kloster. Tillräckligt stort för att svepas över en kista eller en bår och skydda den döde i hemmet, vid transporten till kyrkan och vid den slutliga ceremonin. Bruket av bårtäcken försvann på 1800-talet och ersattes av utsirade kistor och dyrbara blomsterarrangemang.

Industrialiseringen i Sverige kring förra sekelskiftet ledde till stora folkförflyttningar från landsbygd till städer. Kvinnan kunde nu också bli myndig om hon förblev ogift.

I början av 1900-talet öppnades högre studier för kvinnor och på Tekniska skolan (senare Konstfack) kunde en kvinna bli textilkonstnärinna. Många förblev nu medvetet ogifta för att kunna utbilda sig och resa ut i Europa för inspiration. Vid hemkomsten öppnade de sy- eller vävateljéer, en del specialiserade på kyrkotextilier.

Kyrkan hade stort behov av nya textilier, dels till nya kyrkor i städerna, dels för förnyelse av nötta textilier i äldre kyrkor.
De liturgiska färgerna återupptäcktes, vilket skapade behov av textilier i många färger. Dock slumrade ännu bruket av bårtäcken.

1979 beställde greve Oscar Douglas ett bårtäcke, vävt i naturfärgat lin med bara ett stort vitt kors som dekoration, från föreningen Svenska Spetsar i Linköping. Det visades 1982 på Liljevalchs konsthall och väckte stor uppmärksamhet. I tidningen Hemslöjden skrev Åke Livstedt, konstkritiker på tidningen Form, en artikel om det nya bårtäcket, med följande appell: 

”De moderna täckena skulle kunna tillfredsställa de flesta inställningar genom utformning alltifrån svarta sammetstäcken med silverkors och fransar till en ljusblå sommarhimmel eller en grönskande sommaräng. Låt detta bli ett nytt fält för våra textilkonstnärer och en ytterligare berikning av den under 1900-talet så fint utvecklade textilkonsten i våra kyrkor”

Tiden var kommen. Behoven och textilkonstnärerna fanns, viljan och glädjen att kunna använda nya material, tekniker och färger fanns.

Församlingar ville nu erbjuda bårtäcken och kontaktade textilateljéer och lokala konsthantverkare. Oftast finansierades täckena av kyrkans syföreningar, med egen ekonomi vid sidan om församlingens. I slutet av 80-talet fanns ca 50 bårtäcken i Sverige, i dag har nog de flesta församlingar tillgång till ett täcke.

Barbro Eriksson i Björklinge blev 1994 kontaktad av Björklinge pastorats syföreningar om att väva ett bårtäcke. Barbro har vävt hela sitt liv, de senaste decennierna framförallt i damastteknik, och hon tackade ja. Täcket invigdes 1995 och när Uppsala Nya Tidning skrev en notis kontaktades Barbro av sex andra församlingar i Uppland.

Inom loppet av fem år vävde Barbro sju bårtäcken i mjuk ull och ibland även glänsande lin till elva församlingar i Uppland. Detta kulturarv har vi haft glädjen att dokumentera i en enkel bildbok. Efter 20 år är täckena fortfarande lika vackra, ett gott kvitto på ett fantastiskt hantverk och en god omvårdnad.

Bårtäcken används idag bara vid var femte jordfästning, kanske för att många anser tror att täcket är till för att dölja en billig kista. Vi vill förstås ha det allra finaste för våra kära i avskedets stund. Vad kan vara finare än att låta kistan, dyr eller billig, omslutas av ett mjukt konsthantverk, skapat i vackra material av en lokal konsthantverkare, med känsla, omsorg och skicklighet, återanvändbart om och om igen och samtidigt minska mängden blommor som ofta flugits flygs in från andra delar av världen?

Det finns ingen motsättning mellan bårtäcken och blommor, om man tar hänsyn till båda. Till bårtäcket vävs ofta en extra ”mullduk” för ceremonin och en ”blomsterduk” för handblommor och, en blombukett och kanske ett fotografi. Större blomsterarrangemang placeras runt kistan.

Det är idag inte så lätt att känna till församlingens bårtäcken, i kyrkornas broschyrer och hemsidor nämns de förvånande lite.

Linköpings domkyrkopastorat är ett positivt undantag, de presenterar på sin hemsida bilder på alla sina bårtäcken. Vi vill se detta på fler håll, med konstnärens namn och tankarna kring täckets utformning. 

Låt oss levandegöra och sprida ett vackert och miljövänligt alternativ vid en kär anförvants jordfästning!
 

För föreningen Upplands Lin
Karin Hillerdal Hagströmer
Anna Karlsson
Agneta Borell
Maj Persson