Behövs vi bara om vi gör våld på vårt samvete?

Det är inte svårt att märka vilken fråga som verkar anses vara den viktigaste inför årets kyrkoval. Det finns ingen brist på angelägenheter: medlemstalen går ner, dopundervisningen sviktar, det är svårt på många håll svårt att engagera unga vuxna och familjer i församlingslivet, många präster mår dåligt och så vidare, och så vidare. Ändå är det inte någon större diskussion kring någon av dessa bekymmer. Det viktigaste anses vara att vara mot en framtid för de präster som inte viger samkönade par. Det är frestande att ta fram ”alla mänskors lika värde”-kortet: är inte präster med en traditionell syn på äktenskapet lika mycket värda som liberala, förment vidsynta ämbetssyskon? Behövs vi bara om vi gör våld på vårt samvete?

Även om det nu skulle finnas en majoritet i kyrkomötet för att ändra den nuvarande ordningen som erkänner två hedervärda uppfattningar i frågan så tror jag inte att ivrarna som vill rensa ut vad som i deras ögon är gammal barlast inser vilka konsekvenser en sådan ”amputation” skulle få, hur mycket fattigare kyrkan skulle bli. Ingen av oss vill väl bli reducerad till sina åsikter? Hur har det blivit så här? Saknar vi förmåga att vara storhjärtade och kunna se förtjänster också hos dem som tänker annorlunda än vi själva? Är ett så småttigt klimat, andligt och intellektuellt, verkligen önskvärt?

Jag tror det var Stalin som sa ”ingen människa – inget problem”. Den principen har väglett många utrensningar genom åren, under förevändningen att utrensarna ju verkade för en i deras tycke god sak. Ofta visade det sig ju dock att även om revolutionens mål var en god och harmonisk vision så förverkligades inte utopin. Det visade sig svårt att sluta upp med de ”medel” man ansett nödvändiga för att nå målet. Målet sköts hela tiden på framtiden, det fanns alltid ”oönskade element” kvar att rensa ut.

Risken är därför stor att Svenska kyrkan aldrig kommer att bli den folkhemsliberala dröm som många nu verkar hänge sig åt. Bortsett från min personliga sorg över tanken att inte få plats i den sortens utopi så tror jag inte att den kommer att fungera. Det kommer att dyka upp nya grupper som inte rättar in sig i ledet; människan är ju som hon är, sekel efter sekel. Aposteln Paulus är en viktig gestalt på vägen mot modern tanke- och yttrandefrihet. Han uppmanar sina adressater att tänka igenom var de står och kunna argumentera för det. Det är friheter vi ska värna och vara tacksamma för.

Anna Sophia Bonde
präst i Svenska kyrkan, skribent och medlem i Frimodig kyrka