Yttrande från EFS krävs innan beslut om avkragning

När Svenska kyrkan och EFS 1989-90 fattade beslut om att ömsesidigt förnya sin gemenskap i en och samma kyrka var en viktig komponent att EFS-pastorer fortsättningsvis skulle gå in i uppdraget att vara präster i Svenska kyrkan.

Vad som skulle gälla i det sammanhanget framgår av en överenskommelse som ingicks mellan Svenska kyrkans centralstyrelse och EFS styrelse och som därefter godkändes av kyrkomötet respektive EFS årsmöte.

Möjligen har en del av det som då sades fallit i glömska. Detta skriver jag i medvetande om det kan vara äventyrligt att göra antaganden om skeenden där man inte har full insyn.

Jag har läst i Kyrkans tidning om Luleå stifts domkapitels beslut om obehörighetsförklaring av en EFS-präst som ett hot mot relationerna mellan Svenska kyrkan och EFS.

När 1990 års kyrkomöte för Svenska kyrkans del beslutade vad som skulle gälla beträffande prästvigning av EFS-pastorer fanns som underlag en skrivelse från centralstyrelsen, CsSkr 1990:4. Där noterades som en av punkterna i överenskommelsen med EFS styrelse att frågor rörande ”EFS-pastors innehav av prästämbetet handläggs av stiftets biskop och domkapitel”.

I en kommentar i skrivelsen till den punkten noterades att i frågor om domkapitlets tillsyn ”förutsätts en nära samverkan mellan EFS och Svenska kyrkans företrädare. Eventuella beslut om att av disciplinära skäl skilja en EFS-pastor från en tjänst eller om att skilja från ämbetet eller att för viss tid förklara honom/henne obehörig att utöva ämbetet måste alltid föregås av ömsesidigt samråd".

"Väcks hos domkapitlet fråga om att skilja en EFS-pastor från ämbetet eller att för viss tid förklara honom/henne obehörig att utöva ämbetet skall alltid ett yttrande inhämtas från EFS styrelse.” Det fanns alltså ett medvetande om risken för motsättningar av det slag som nu synes föreligga.

Såvitt bekant har det inte beslutats om någon ändring vad gäller samråd mellan domkapitel och EFS. Även om den inte vara en formell del av den överenskommelse som träffades så ingick kommentaren i den av kyrkomötet fullt ut accepterade och godkända skrivelsen.

Detta bör innebära att det som då sades om hanteringen kan ses som ett förarbete till gällande bestämmelser av ett slag som fortfarande är av betydelse. Det saknar däremot betydelse att det har skett vissa ändringar i den terminologi som används och i fråga om vilka slags beslut ett domkapitel kan fatta.

Gunnar Edqvist