Slopa kyrkans samarbetsavtal med EFS!

Tidigare har jag  i Kyrkans Tidning efterlyst en hållbar motivering för de så kallade samarbetsavtalen med EFS. De ger EFS (0,2 promille av kyrkomedlemmarna) en särställning inom kyrkan. Jag har hävdat att man borde kunna arbeta tillsammans, på lika villkor, utan speciella avtal. Någon motivering för EFS särskilda privilegier har jag inte fått, varken från EFS eller från Svenska kyrkan. Det finns helt enkelt ingen!

I enrum erkänner präster även i ledande ställning att det förhåller sig så. ”Men det ligger mäktiga krafter bakom.” Vilka krafter? Kyrkopolitiska? Till vilken nytta? För vem? Dags för grävande journalistik kanske…

Hur blir det då för den lokala församling som åläggs att vara ”samarbetskyrka”?

Där kan man urskilja två linjer för församlingens verksamhet:

I Svenska kyrkan, folkkyrkan, står ”kyrkan mitt i byn” med särskilt ansvar för de boende, lokalt. De har ofta olika bakgrunder och erfarenheter. Detta är berikande för gemenskapen. Samtidigt är man öppen för alla, även utifrån, ”Grenarna är många…”

EFS består däremot av sina medlemmar, den egna kretsen, där man vuxit upp, som man delar med familjen, släkten,  barndomsvänner etc. Man har sitt eget ”varumärke”, EFS, som skall finnas överallt, i och på ”samarbetskyrkan”.

Gemenskapen kan förstås vara varm och innerlig, men kan också bli exkluderande, särskilt för kritiker av systemet.

Så möts varje ifrågasättande av avtalet - obs inte av EFS! - med bestörtning och tystas ner. ”Medlemmarna blir så ledsna!”  ”Det skadar EFS, och EFS är viktigast av allt”.

Teologen Paul Tillich talade om hur ”our ultimate concern”, det som blir viktigast i våra liv: organisation, karriär, ekonomi etc. kan bli/blir ett brott mot första budet.

Profant har tanken, i ett annat sammanhang, (DN) uttryckts så, att om organisationen blir viktigast av allt, då är man farligt nära sektbildning.

EFS avviker från kyrkans huvudlinje. Så har till exempel dess styrelse slagit fast att ”utlevd homosexualitet strider mot Guds vilja”. Enligt missionsföreståndare Kerstin Oderhem vill man närma sig Oasrörelsen som bland annat motsätter sig kvinnliga präster.

Sådant ryms inom Svenska kyrkan. Den exkommunicerar inte. Den tillåter inom sig många olika riktningar, även sådana som  avviker från huvudlinjen. Men frågan kvarstår: är dessa tendenser något kyrkan bör/vill belöna, alldeles särskilt?

Till EFS: samarbetsavtalen kom till för 60 år sedan. Nu är det dags att släppa taget om den tryggheten och våga något nytt! Kom och arbeta tillsammans med oss andra, under vårt gemensamma ”varumärke”: Korset! Inget annat!