Biskopsbrevet schabblar bort en viktig kristen människosyn

I biskopsbrevet Livets början och livets slut, redskap för orientering i etiska vägval ger biskoparna i Svenska kyrkan sin syn på flera medicinsk-etiska frågor, bland annat fosterdiagnostik och abort. De betonar ett antal goda principer om kristen människosyn. Biskoparna är exempelvis tydliga med att ”grundläggande för kristen människosyn är att människan är skapad av Gud och till Guds avbild”. Med hänvisning till Kyrkornas världsråds dokument Gåvan att finnas till framhålls att
”människans värde och okränkbarhet, ett unikt värde som varje enskild människa har just i egenskapen av att vara människa, är grunden för människovärdesprincipen”.

Att ”det finns någon som ser och värnar en persons värde även när vi är som svagast” betonas även och beskrivs som ”en existentiell grundbult i ett demokratiskt samhälle”. Men när det sedan blir konkret, i frågor kring fosterdiagnostik och abort, blir det samlade intrycket tyvärr alltför platt för att kunna sägas uttrycka en kristen människosyn. Biskoparna markerar här tydligt att ovan sagda inte omfattar det tidiga mänskliga livet, och menar med hänvisning till Svenska kyrkans läronämnd att ”det är en relevant skillnad mellan ett foster, som är en människa i vardande, och ett barn”. Vad denna skillnad består i och vad denna ”relevanta skillnad” skulle innebära för frågan om människovärdet förklaras inte, annat än genom att hänvisa till ”vetenskaplig kunskap”.

Inte heller den så centrala men i biblisk bemärkelse underliga formuleringen ”en människa i vardande” förklaras tillfredsställande. Biskoparna kringgår därmed frågan om huruvida ett foster är en människa med fullt människovärde, skapad av Gud till Hans avbild, eller inte.

Om inte - vad är det då?

Biskoparna konkluderar således att ”abort kan accepteras, eftersom detär en avgörande skillnad mellan foster och barn”. Men med ett sådant svagt resonemang blir biskopsbrevet i realiteten enbart en bekräftelse av vår tids dominerande synsätt. Biskoparna berör inte alls det medicinska faktum att individen redan efter konceptionen är en genetiskt unik människa, där hela programmet för allt framtida liv redan är etablerat. Inte heller berörs det faktum att 35 000 aborter årligen utförs i Sverige, vilket biskoparna inte tycks se som ett problem eller något som berör människovärdet.

Det finns hänvisningar till Bibeln i biskoparnas brev, såsom Psalm 8. Men de förbigår bibliska exempel på att Gud faktiskt har kunskap och omsorg om människan långt tidigare än vid en förment ”livsduglighet” – i sig ett märkligt begrepp; det ofödda barnet är redan från början fullt livsdugligt i sin rätta miljö. Viktiga sådana exempel är Ps 139:14-16, Jer 1:5. Eller varför inte Lukas beskrivning av Marias besök hos Elisabet, vars tre månader gamla barn ”sparkade till i henne” vid Marias hälsning att också hon bar ett barn tidigt i graviditeten.

Genom en argumentation som är mer anpassad till tidsandan än till kristen tradition schabblar biskopsbrevet bort det viktiga bidrag som kristen tro och människosyn borde kunna bidra med i de konkreta etiska frågorna i livets början. Det är sorgligt och i sammanhanget tämligen beklämmande.

Tomas Seidal, läkare, medicine doktor
Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, fri skribent
Tomas Appelqvist, universitetslektor Karlstad

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet