De som röstade för motionen ser inte konsekvenserna

”Krisen undanröjd – i alla fall för den här gången”. Den rubriken hade ledaren i Kyrkans tidning efter att kyrkomötet med 15 rösters majoritet hade beslutat att inte anta förslaget att avkraga präster vars samvete inte medger att de viger samkönade par. Hur ska de delar av kyrkan agera som vill att vi inom kyrkan ska uppskatta och respektera att människor är och tycker olika?

En första tanke är att utgå bara från den första delen av rubriken ”Krisen undanröjd” och lägga frågan åt sidan för att ägna kraft åt andra viktiga frågor i kyrkan. Det skulle vara ett stort misstag. Med rubrikens andra del i åtanke behöver vi i stället aktivt arbeta för att inte en polariserande och ytterligare splittrande valrörelse gör att ett nytt förslag röstas genom av kyrkomötet om fyra år. Många av Svenska kyrkans medlemmar är dessvärre inte särskilt engagerade i kyrkan. Många har mycket vaga begrepp om församlingarnas syften och uppgifter. Däremot kan alltför många låta sig lockas av populistiska slagord som ”Det tror XXX att präster ska tvingas viga samkönade par, vi lever ju inte på medeltiden”.

Om vi lyfter blicken är det viktigaste i själva vigselfrågan att alla som älskar varandra och vill vigas i Svenska kyrkan ska få göra det. Inte bara få göra det utan de ska få en fin och minnesvärd högtid. Det har kyrkan uppgift att tillhandahålla, har alltid tillhandahållit och kommer att tillhandahålla också i framtiden enligt Svenska kyrkans företrädare.

Frågan gäller alltså inte själva verkställandet utan något annat, något för Svenska kyrkan mycket farligt. Jag beklagar att de som skrev motionen till kyrkomötet och de som röstade för den inte förmår att se konsekvenserna av det de förespråkar. I grunden handlar det om att i Svenska kyrkan börja registrera vad olika människor har för åsikt och att sedan utrensa dem som inte tycker som andra. Innan en sådan väg beträds behöver några frågor besvaras:

Hur ska utrensningen organiseras? Ska alla präster skriftligt intyga att de är villiga att viga även samkönade par? Ska register upprättas och hur ska de hållas aktuella?

Ska ett system införas för att belöna angivare som rapporterar de präster som har givit uttryck för betänkligheter att viga samkönade par?

Vilken är nästa åsikt, beteende eller övrig avvikelse som ska utrensas ur Svenska kyrkan?

De som står bakom förslaget reagerar med säkerhet på frågorna som att jag överdriver, svartmålar och drar saken till sin spets. Det är förväntat. Men det är frågeställningar som alla organisationer i alla tider som har valt att rensa ut oliktänkande behöver lära sig att hantera. Det är väl ändå så att fattade beslut ska genomföras?

Den sista frågan är kanske allra viktigast. Vad kommer efter det första beslutet? Vilka ska vara oroliga för att rensas ut nästa gång, om kyrkan beträder den nya vägen? Vilka kommer att känna att de behöver dölja sin uppfattning och övertygelse för att inte bli föremål för nästa utrensning? I Johannesevangeliet säger Jesus Kristus ”Den som kommer till mig ska jag inte visa bort”. Då kan det inte vara Svenska kyrkans och dess förtroendevaldas uppgift att hitta metoder för att visa bort vissa av dem som har sökt sig till gemenskapen med Jesus Kristus i Svenska kyrkan.

De som skrev och röstade på förslaget att avkraga delar av prästerskapet kommer att samla nya krafter till nästa kyrkoval och försöka locka till sig stora delar av de röstande. Ett tydligt krav om de lyckas är att genomföra löften och förespeglingar som gavs under valrörelsen.

Vi som inte vill ha utrensningar som en del av Svenska kyrkans metoder behöver samla kraft för att i stället kärlek, gemenskap och samarbete ska prägla kyrkan. Vi behöver se till att vi som kyrka uppfyller våra syften, löser våra uppgifter och att vi klarar av att hantera att vissa människor har en annan uppfattning i vissa frågor.

Jag hoppas att den här frågan kommer till en lösning som gör att jag även i framtiden, trots att mina uppfattningar och bevekelsegrunder inte alltid överensstämmer med andras, får uppleva Svenska kyrkan som mitt andliga hem.

Till sist: Vi får aldrig någonsin glömma att många perioder i världshistorien som har slutat med övergrepp och förföljelser, började med att man ogillade att vissa inte tyckte eller gjorde som alla andra, tog avstånd från och försökte utesluta i stället för att innesluta.

Anders Brännström
förtroendevald i Uppsala pastorat och Uppsala stift