Den åttonde reaktionen i de minskande medlemstalens tidevarv

Jonas Eek lyfter i Kyrkans tidning fram sorgen över nedåtgående kurvor i Svenska kyrkan. Han nämner exempel på sju reaktioner i denna sorgbearbetning. Jag vill lyfta fram en åttonde.

Inom Svenska kyrkan förs ett kontinuerligt samtal rörande förhållningssättet till förändringarna i samhället och hur dessa påverkar utvecklingen i kyrkan. I mångt och mycket tar sig detta samtal och denna reflektion sin utgångspunkt i de minskande antalen … det minskande antalet medlemmar, det minskande antalet dop, de allt färre antalet konfirmanderna osv osv. Listan kan göras lång och vi alla känner den mycket väl.

Samtidigt med denna insikt, finns även ett annat perspektiv som dessvärre ytterst sällan gör sig hört i samtalet – och i det fall den till äventyrs skulle göra sig hörd, drar man ingen som helst slutsats av den.

Nämligen – hur man än vänder och vrider på det, så är Svenska kyrkan är en mycket stark organisation.

• Även om antalet medlemmar i Svenska kyrkan kontinuerligt minskar, så finns det ingen organisation i Sverige som har till närmelsevis ett så stort antal medlemmar. Det närmaste man kommer i storlek är idrottsrörelsen med alla sina olika förbund med sina cirka tre miljoner medlemmar – och Svenska kyrkan har alltså nästan dubbelt så många medlemmar.
• I de mätningar som görs rörande förtroendet för olika institutioner, företag, myndigheter etc i den årligen utkommande Förtroendebarometern kommer Svenska kyrkan ut på ett bra sätt – drygt 40 procent av de tillfrågade har i mätningen 2023 angivit att de har förtroende för Svenska kyrkan, en siffra som stått sig sedan 2019 och som har ökat (!) sedan 2013.
• Finansiellt sett är Svenska kyrkan en oerhört stark aktör med ett årligt ekonomiskt överskott på cirka 2 100 Mkr per år under de senaste sex åren – där 2021 års överskott uppgick till det smått hisnande beloppet av 3 700 Mkr.

Denna styrka – medlemsantalet, förtroendet och det finansiella kapitalet – försvinner långt bortom horisonten och ligger på betryggande avstånd från det synligas och förnimbaras fält när kyrkan beskriver sig själv och den utveckling kyrkan är stadd i.

Det är synd att det är så, för hur mycket mer skulle inte kunnat bli gjort om man bejakade denna styrka och tog den till sig på allvar!

Redan på den sida som följde ledarsidan i nummer 12 av Kyrkans tidning, finns en utomordentlig annons från Svenska kyrkan om färdplanen för klimatet. Så mycket mer som skulle kunna göras för skapelsens återupprättande – kyrkan har uppdraget, kompetensen och de finansiella förutsättningarna!

Och litet längre fram i samma nummer av tidningen klargörs vad striden om skogarna handlar om. Utdelningen från prästlönetillgångarna uppgår till cirka 500 Mkr årligen – det är ett belopp som är cirka 25 procent av det årliga överskott kyrkan gör. Så visst har man råd att ta långtgående klimat- och miljökrav i sin skogs- och markförvaltning! Man skulle kunna minska avkastningskravet till cirka 400 Mkr – och låta en omställning kosta. Särskilt som beloppet det skulle kosta är en mycket liten del av kyrkans överskott.

Och i samma tidning står att läsa om att i Finland konfirmeras tre av fyra unga. Så visst skulle man kunna satsa mer på konfirmandverksamheten! Bara några procent av de årliga överskott kyrkan gjort skulle kunna gå in i satsningar av olika slag riktade till konfirmandgruppen – det skulle göra stor skillnad!

Till de sju reaktionerna som nämns i ledaren, skulle en åttonde kunna tillföras, nämligen: Låt oss satsa mycket mer medan tid är – det är ju så många som är medlemmar i kyrkan, det är ju så många som har förtroende för kyrkan och kyrkan har ju så stora finansiella resurser!

Kyrkan är hoppets bärare – och vi behöver verkligen nya vägar för att tackla det förändrade läget. Låt oss därför påminna oss om möjligheterna och våga agera på dem!

Pether Nordin
fd stiftsdirektor