Kyrkan bör mer än någonsin tala om hoppet

REPLIK

I en debattartikel i Kyrkans tidning 30 november skriver Helene Blomqvist att kyrkan bör tona ner talet om hopp. Även om jag till viss del kan hålla med om en del poänger så tycker jag att Eva landar snett i sin slutsats. Jag tänker tvärtom att kyrkan bör mer än någonsin tala om hoppet. Uppgivenhet och brist på framtidstro är något som kännetecknar vår tid och inte minst den unga generationen. Nästan varannan ung person idag ser samhällets framtid som mörk enligt undersökningar. (Källa: Ungdomsbarometern, Generationsrapporten 2023).

Jag kan hålla med om kritiken att det kan upplevas glättigt och ytligt när vi talar om hoppet på ett sätt som inte blir verklighetsförankrat. Och när det bara blir hoppfulla floskler i allmänhet och inte knutet till hoppet med stort H, hoppet i Kristus. Men det som gör det kristna hoppet så starkt är just att det är förankrat i en historisk verklighet i Jesu död och uppståndelse. Hoppets evangelium rymmer allt det mörka: död, sorg och lidande men det vänds i seger och hopp. Vi predikar någon som vet vad lidande innebär och som själv har gått igenom dödsskuggans dal och därför är det kristna hoppet inte ytligt. Jag tror vi tappar något när detta bara tolkas symboliskt och vi inte pekar på honom som är hoppet inkarnerad och personifierad. Då blir det tomt, ihåligt och ytligt.

En Gud som själv blivit människa och delat vår utsatthet och smärta men också öppnat en väg till befrielse är ett fantastiskt budskap. Vi behöver inte tona ner detta för att bli mer trovärdiga. Men för att vara trovärdiga behöver vi förstås både leva nära nöden och leva nära Jesus.

Vincent Ihlberg
präst