Är det verkligen kyrkans kallelse att förkunna "hopp"?

När kyrkan yttrar sig i det offentliga rummet – i form av sådant som inlägg på sociala medier, tidningsartiklar och förkunnelse av olika slag – gör hon inte sällan det i form av positiva budskap, ägnade att trösta och uppmuntra. Detta kan sannerligen vara påkallat i en tid då media flödar över av underrättelser om krig, konflikter, terrorism, gängkriminalitet, klimatkris, förlust av biologisk mångfald och en högerextremism på frammarsch. Vi behöver hopp och livsmod om vi skall orka göra skillnad i vår tid och vår värld. Ändå har jag förstått att det är fler än jag som tycker att ordet hopp har litet för lätt att hoppa ur vår mun eller ta språnget från våra tangentbord och ut i världen. Är det en hurtig, glättig och optimistisk kyrka världen behöver idag? Eller borde vi rentav – när världen ser ut som den gör – ransonera vårt tal om hopp och våra uppmuntrande tillrop?

När Niklas Rådström vid bokmässan i Göteborg 2016 intervjuades om sin blytunga bok En Marialegend sa han att frågan om hoppet är bokens grundfråga men att vi inte kan ha ett hopp som inte är förankrat i verkligheten sådan den är. Rådströms roman skildrar scener av krig, våld och terror i smärtsam detalj och utan att vända bort blicken. Bilden som tecknas av vad människan är kapabel till är förskräckande. Kyrkan får inte heller vända bort blicken. Då sviker hon de drabbade, de som bäst behöver henne. Kyrkans uppdrag är inte att ge fromma illusioner, utan att tala sanning. Ett hopp som vägrar se verkligheten i vitögat är alltså inte något hopp, utan sötsliskig förljugenhet, eskapistiskt nonsens.

Livet kan vara ofattbart hårt för många människor på så många olika vis. Förutom allt det onda som kan drabba oss som enskilda, tyngs dessutom många av oss – somliga mer än andra – av tillståndet i världen, av krig och terror och klimatnödläget. Om människor då uppfattar det som att kyrkan målar overkliga glansbilder av en Gud som ser, bär, har allt i sin hand och kommer att fixa till allt, leder det till att man känner sig övergiven och sviken. Man ser ju inga som helst tecken på att ’det ordnar sig’.

Många av oss kyrkliga företrädare är av förståeliga skäl rädda för smärtan, för ångesten. Vi vågar eller orkar inte vara där. Då skulle smärtorna drabba även oss med full kraft. Bättre då att skynda att trösta, bättre då att tala ”hopp”. Men om kyrkan ägnar sig åt att försöka trösta människor ur deras situation innan man har erkänt den just sådan den är och erbjudit sin närvaro i den, då är kyrkan inte relevant när hon behövs som bäst. Detta är min poäng: Vi får inte ha så bråttom med att förkunna hopp. Först måste vi tala sanning – full sanning – om vårt elände.

Vi behöver visa lidande människor att vi som kyrka är där, fullt närvarande och att vi erkänner smärtan i dess fulla vidd. Jag tror till och med att många föredrar en kyrka som står villrådig inför lidande och ondska före en som målar upp ett hopp som känns falskt. Världen behöver en kyrka som har lärt sig att ropa Kyrie Eleison – Herre, förbarma dig!

Nu skall tilläggas att kyrkan på det lokala planet i allmänhet försyndar sig mindre i detta stycke. Den lokala kyrkan är inte sällan en plats som står öppen när katastrofer inträffar och den lokala prästen och diakonen är ofta de som bara finns närvarande och lyssnande – utan hoppets pekpinnar – när nöden är som störst. Av detta borde den kyrka som tar plats i det offentliga rummet kunna lära. Kyrkan borde nog tala mindre om hopp och istället bereda ett rum där hoppet kan gro.

Helene Blomqvist
Docent i litteraturvetenskap
Kyrkorådsordförande, Göteborg