Kyrkans hopp är det eskatologiska hoppet

I KT nr 48 visar Helene Blomqvist på ett välformulerat sätt vådan av att oreflekterat förmedla hopp i en svår tid präglad av ett till synes bottenlöst globalt elände. Men debattinlägget handlar inte om kyrkans eskatologiska hopp, utan det allmänna och neutrala hoppet om en bättre tillvaro. Även detta hopp finns till liten del representerat i Bibeln med t ex Apg 16:19. Här har Paulus drivit ut kvinnans spådomsande, hon förlorar sin spådomsförmåga och hennes ägare förlorar hoppet om goda inkomster.

Kristendomen bryter nu med detta antikens neutrala hopp och stadfäster det eskatologiska hoppet. Det innebär en fast tro på en framtid som ligger i Guds händer och leder fram till Jesu död, uppståndelse och återkomst med Gudsriket. I Gamla Testamentet är Gud hoppet och förtröstan på en hjälp i nöden. Ja, Gud blir hoppet självt i en värld fylld av andliga och kroppsliga faror. (Ps 71:5) I 2 Mackabéerboken nämns också hoppet om det kommande gudsriket. I Nya testamentet står hoppet helt till Kristi snara återkomst. Den som hoppas blir genom uthållig bön delaktig i den kommande härligheten. (1 Kor 15:19)

När vi inom kyrkan talar om begreppet hopp, är det viktigt att vi klargör begreppets innehåll så vi inte hamnar i en, som Helene Blomqvist beskriver ”sötsliskig förljugenhet”.  Det kristna begreppet ”hopp” har i modern tid blivit en metonymi, vilket innebär att begreppets ursprungliga betydelse har blivit förändrad, här till följd av den teologiska debatten och begreppets användning i kyrkan. Ett exempel på detta är innehållet i en numera nedlagd podd, som en församlingsherde i Västsverige drev tillsammans med sin tidigare komminister. I ett poddavsnitt avskaffade de uppståndelsen och ersatte den med ett begreppsligt odefinierat hopp!

I centrum för den moderna debatten om ett eskatologiskt hopp står den reformerte teologen Jürgen Moltmann, f. 1926, och hans tankar kring ”Hoppets teologi” från 1964. Moltmann har haft en stor inverkan på svensk teologi genom att betona värdet av att sätta det eskatologiska hoppet i praktisk handling. Då skulle Svenska kyrkan kunna bli en stark samhällsaktör och utgöra ett världens hopp för hela skapelsen i tider av etiska och sociala orättvisor. (Rom 8:20, 21) Men risken är här stor att kyrkans samhällspolitiska engagemang blir ren partipolitik på bekostnad av det kristna eskatologiska hoppet. Även i den kyrkopolitiska debatten kan därför begreppet ”hopp” få en förskjuten betydelse och ett urvattnat teologiskt innehåll.

Det kristna eskatologiska hoppet uttrycks inte i Bibeln som någon villrådighet byggd på subjektiva känslor utan som en objektiv realitet. Enligt Pred 9:4 har vi slutat att leva om vi slutar att hoppas. Därför ska vi i kyrkan tala mer om hopp, gärna i ett inkännande, ärligt och allmänt förtroligt samtal människor emellan, men framförallt utifrån hoppet om Kristi återkomst. För kyrkan måste leva!

Jo, jag efterlyser också ett särskilt rum där hoppet får växa i våra ande, men det måste för kyrkans del i första hand vara ett teologiskt rum. Både Helene Blomqvist och undertecknad är aktiva i Örgryte pastorat och där finns även teologen Ola Sigurdson, som nyligen till stor bedrövelse tagit ut boskillnad i Svenska kyrkans teologiska verksamhet. Utan en nära samhörighet med universitets teologiska forskning är risken stor att Svenska kyrkans teologiska utveckling avstannar och begreppen fördummas. Jag hoppas därför på en respektfull medling och ett snara samboende med en tydlig rollfördelning mellan universitet och kyrka.

Magnus Hermansson Adler,
senior universitetslektor i religionsdidaktik,
veniat i Örgryte pastorat