Vilken kirurg opererar två timmar men går back nio?

När uppstår en tystnadskultur? Antingen när individen är rädd för att bli bestraffad därför att den påtalar något, eller när individen tror sig vara ensam om ett problem som egentligen rör långt flera. 

I fallet kyrkomusiker och tidrapportering verkar båda vara sant. Det räckte att lyfta på locket för att meddelandena skulle rassla in. 

Det hela började med ett inlägg i en grupp för kyrkomusiker på Facebook som efterfrågade argument för och emot tidrapporteringssystemet Flex. Med den ­administrativa bördan i Svenska kyrkan växer också kontrollbehovet och erfarenheterna bland kyrkomusiker av att pressas in i en mall som antingen inte alls fungerar, dödar förtroende och kreativitet eller rentav bränner ut.

Kyrkomusikerna vittnar om gamla ­ljuva tider då de jobbade på instruktion, en timpott att fördela över ett helt år i stället för ett schema. Modellen byggde på tillit. ­Säkert kunde kyrkomusikern, i ärlighetens namn, njuta av en sovmorgon någon gång oftare än den husmor som alltid fanns först på plats för att koka kaffe till arbetslaget.

Det är däremot nog så sant att den som har valt ett yrke som framför allt går ut på att prestera offentligen också vill göra det bra. Den som har skolats till att förmedla en kyrkomusikalisk tradition som annars faller i glömska tycker i allmänhet att det är viktigt att göra just det. Yrkesstolthet är hederskultur av den goda sorten.

Den som ges förtroende att själv utforma sina ramar anstränger sig också mer. På det visar bland annat forskning om tilltitsbaserad styrning i arbetslivet, och allt fler branscher och företag väljer därför att anamma ett sådant sätt.

Kyrkan verkar däremot ha svårt att tala om skillnader. Men alla arbetsinsatser kan inte mätas på samma sätt. 

Det som visat sig funka särskilt dåligt är om de ”på golvet” inte själva får ­påverka på vilket sätt deras arbetsinsatser mäts och rapporteras. Och det är skillnad på att förbereda och spela på ett dop lika många timmar som någon annan har telefonjour på pastorsexpeditionen. Inte mer eller mindre värt. Kanske ändå mer eller mindre ansträngande. 

Sedan finns såklart alltid glaset-är-halvfullt-människor. Genomgående för de kyrkomusiker som uttrycker sig positivt eller pragmatiskt om tidrapporteringen är att de också har en förstående chef.

Vad är då att föredra? Ett dåligt system som kräver en bra chef? Ett bra system som kan kompensera för en dålig chef? 

En kyrkomusiker i en mindre församling hör av sig till mig. Hon vittnar om ett kontrollerande system som håller på att ta knäcken på henne. Hon känner sig kontrollerad och säger att hennes ”konstnärliga sinnelag är i handbojor”. 

Är hon schemalagd att arbeta en ­mässa, och den tar två timmar när hon är schema­lagd elva, får hon nio minustimmar i banken. En sådan arbetsinsats anses inte täcka en hel eller ens en halv arbetsdag. Hon jobbar och jobbar, men går bara back. Den återhämtning som borde vara möjlig på arbetstid mellan ett personalmöte klockan nio och ett körrep klockan sju är hon tvungen att ta ut som ledighet.

Fler och fler kyrkomusiker måste stämpla in och ut för att anses arbeta. Men de kanske övar bättre hemma. Sonderar noter och repertoar utanför kontorstid. Hanterar koristmejl sent på kvällen.

Gäller det inte också andra yrken? 

Ja, men nej. Det tillhör på ett annat sätt en prästs uppdrag att ”sitta på kontoret”. Det ska alltid gå att möta en präst. En ­musiker möter jag däremot hellre genom musiken. 

Jag vill att det ska finnas organister kvar som gladeligen övar in både tysk tradighet och franska fyrverkerier. Jag vill sjunga i en kör med en repertoar som utmanar. Jag vill höra genomtänkta postludier som förkroppsligar kyrkomusikens alldeles egna teologiska uppgift.

Då råkar jag vara en som uppskattar kyrkomusik. 

Det verkar däremot finnas för många arbetsledare som inte gör det.

Fanny Willman, Ledarskribent