Frågan om samers inflytande är större än Svenska kyrkan

Svenska kyrkans skogsutredning föreslår att samer ska få rätt till fritt och informerat förhandssamtycke vad gäller skogsbruksåtgärder på deras traditionella marker. På fackspråk kallas detta för FPIC (Free, Prior and Informed Consent).

Mitt i den pågående försoningsprocessen med det samiska folket har stiften en historisk chans att i sina remissvar säga ja till införandet av FPIC i Kyrkoordningen. Att säga blankt nej vore att svika det åtagande som gjorts i försoningsprocessen, nämligen att:

• “Öka samers inflytande i Svenska kyrkan.”
• “Öka kunskapen om och respekten för urfolksrättens principer inom Svenska kyrkan
  och i samhället.”
   

Svenska kyrkans skogsbruk är en produkt av en kolonial teologi som sekulariserat landskapet. Teologin som legitimerade kolonialiseringen av Sápmi förutsatte att marken var en neutral resurs, fri att användas för ekonomiska syften. Samisk teologi erbjuder en nödvändig kritik av denna tanketradition. I stället för att förstå skogsbruket som ett ekonomiskt förvaltningsområde behöver kyrkan se det som en del av skapelseansvaret.

Att införa FPIC i kyrkoordningen är en del av att göra upp med detta arv och gestalta en teologi där hela skapelsen erkänns som delaktig i den gudomliga gemenskapen. Vår bild är att stiften vill arbeta för en sådan förändring och vi ser också att det är just den riktningsändringen Enander föreslår i sin utredning. Ändå är det inte självklart för stiften att säga ja till denna förändring.

Så vad handlar då detta om? Jo, de skogliga samråd (samplaneringen) som idag sker med samebyar sker tack vare FSC certifieringen och ska likna FPIC, men så är sällan fallet. 

Förenklat kan det sägas att samplaneringen led till att samebyar och skogsbolag kommer överens om skogsbruksåtgärder och att skogsbolaget sedan gör precis som man har bestämt tillsammans, med målet att renskötseln förutsättningar inte ska försämras, utan snarare förbättras.

Samplaneringen med samebyarna fungerar inte tillfredställande, för samebyarna av flera skäl. Samplanering inom ramen för FSC är i många fall en process där samebyar informeras och konsulteras, men där deras nej till skogsbruksåtgärder inte respekteras. Det är även svårt för samebyarna att få skogsbolagen att genomföra positiva åtgärder för renskötseln som främjar marklav till exempel. Det saknas även kunskap om (eller respekt) renskötselns behov och nuvarande förutsättningar. Kort och gott kan kogsförvaltarna göra som de vill, bara man haft ett samråd. Om FPIC införs i 

Kyrkoordningen så krävs att båda parter överens, och att kyrkan i sitt skogsbrukande verkligen respekterar samebyar rättigheter och önskemål Det finns dock mycket positiva saker med att införa FPIC. Samebyar har ofta många samråd att delta i (det kan handla om gruvbrytning eller turistindustrin) och måste därför prioritera.

Samtycke eller bristande motstånd kan alltså ibland vara en konsekvens av nödvändiga prioriteringar för samebyn. Införandet av FPIC i Kyrkoordningen skulle innebära att kyrkan avsätter den tid och de resurser som samebyn behöver för att kunna genomföra skogliga samråd på ett bra sätt. Kyrkan skulle också få betydligt större legitimitet för sina skogsbruksåtgärder med FPIC i ryggen, dessutom vara en modig aktör i en bransch där inte mycket har förändrats de senaste 30 åren – skogsbranschen. 

Men frågan är också betydligt större än Svenska kyrkan. Enligt FN:s deklaration om urfolkens rättigheter (UNDRIP) artikel 19 och 32 har urfolk rätt till FPIC vid åtgärder som påverkar deras mark och resurser. Att Svenska kyrkan, som åtagit sig att “öka kunskapen om och respekten för urfolksrättens principer” skulle välja att frångå UNDRIP vore minst sagt svårsmält. Och det skulle orsaka svårläkta sår i försoningsprocessen. 

FPIC stärker rätten till självbestämmande (artikel 3 i UNDRIP) bland samer generellt, genom att samer får rätt till självbestämmande över sina traditionella marker. Att begränsa den rätten till enskilda samebyar, eller endastrenskötselfrågor, marginaliserar andra samiska grupper och perspektiv. Något som går emot kyrkans arbete för goda relationer med hela det samiska folket. Även här har kyrkan stora möjligheter att visa vägen, då andemeningen i FPIC är att inte dela upp den samiska kulturen, som så ofta görs.

Att införa FPIC handlar dessutom om juridisk och etisk trovärdighet. Sverige får återkommande kritik från FN för att inte följa urfolksrättens principer. Här har Svenska kyrkan möjlighet att visa vägen eftersom införandet av FPIC också har en prejudicerande funktion. Genom att införa FPIC i Kyrkoordningen kan Svenska kyrkan bli ett föredöme för andra skogsförvaltare och institutioner i Sverige. Detta kan i sin tur bidra till en normativ förändring i synen på urfolks rättigheter i hela samhället, i enlighet med kyrkans åtaganden gentemot det samiska folket. En Kyrkoordning som ger FPIC en tydlig institutionell förankring visar att Svenska kyrkan tar sitt ansvar i försoningsprocessen, och gör det i linje med internationell praxis.

Visst kan FSC-certifieringen fylla en del av FPICs funktion, men det är en kommersiell standard, grundad i en ekonomisk logik, som inte fullt ut omfattar urfolks rättigheter enligt internationell rätt. Att avvisa FPIC med hänvisning till en FSC certifiering innebär därför att kyrkan reducerar försoningsprocessen till en ekonomisk och administrativ fråga om standarder, snarare än att ta teologiskt ansvar för en historia och samtid präglad av kolonialt förtryck.

Samisk teologi lär oss att skapelsen är en gåva att förvalta i ömsesidighet, inte en resurs att förbruka. Att erkänna FPIC som en princip i Kyrkoordningen innebär ett erkännande av samernas subjektivitet och roll som beskyddare av markens andliga värden.

Erik-Oscar Oscarsson, ordförande i samiska rådet i Svenska kyrkan
Nils Johan Labba, vice ordförande i samiska rådet i Svenska kyrkan
Eva Forsgren, ordförande i Amnesty Sápmi
Anja Fjellgren Walkeapää, renskötare, renskötselspecialist och jägmästare
Åsa Larsson Blind, Samerådet
Petra Carlsson Redell, präst och professor i teologi vid Enskilda högskolan
Ida Simonsson, doktor i teologi, lektor vid Enskilda högskolan