Luleå stifts remissvar är lätt att missförstå

REPLIK

I en debattartikel i KT uppmanar Erik-Oscar Oscarsson med flera stiften att i sina remissvar på skogsutredningen bejaka att principen om fritt och informerat samtycke, FPIC, skrivs in i kyrkoordningen. ”Att säga blankt nej vore att svika det åtagande som gjorts i försoningsprocessen.”

När det gäller Luleå stifts remissvar är det lätt att missförstå vad vi säger, delvis beroende på hur remissfrågorna är utformade. Vi vill att urfolksrätten ska skrivas in i kyrkoordningen, men inte med den formulering som utredningen föreslår. Det har främst att göra med att vi vill se en annan styrningsmodell än den som utredningen föreslår. Vi menar att kyrkoordningen ska innehålla övergripande skrivningar som sedan konkretiseras i bestämmelser utfärdade av kyrkostyrelsen. 

Därför önskar stiftet att det skrivs in i kyrkoordningen att kyrkostyrelsen i sina beslut om mål och inriktning för förvaltningen ”ska beakta urfolksrättens principer och stärka samernas inflytande över Svenska kyrkans skogsbruk på deras traditionella marker”. Det gör att kyrkostyrelsen till exempel kan bestämma att alla stift ska FSC-certifieras och att det dessutom ska hållas regelbundna övergripande möten med samiska företrädare både om hur certifieringen fungerar och implementeras som uttryck för FPIC, och om hur andra aspekter av urfolksrätten kan säkerställas. Dessa bestämmelser ska kunna skärpas och förändras över tid utifrån erfarenheter av det faktiska utfallet av de bestämmelser som redan gäller och detta, utan att behöva ändra i kyrkoordningen.

Om det visar sig att FSC-certifieringen är otillräcklig blir det med andra ord möjligt att komplettera den med ytterligare åtgärder. Men ännu har det bara gått ett par månader sedan Luleå stift blev FSC-certifierat, så det är för tidigt att dra några slutsatser om utfallet av certifieringen. Just nu läggs mycket tid på att få till möten med samebyarna för samplanering och vi har goda erfarenheter av att dessa möten är positiva och visar att det går att få till samplanering och samförstånd.

Eftersom FSC har tydliga mekanismer för hur samråd ska ske, känns det dumt att inte först pröva denna möjlighet fullt ut innan ytterligare steg tas. Stiftet har också i sitt remissvar bejakat att kyrkan ska stå för ekonomisk ersättning som underlättar för samebyarna att förbereda och delta i dessa samråd.

I remissvaret pekar Luleå stift också på just den risk som Oscarsson med flera nämner, med att enbart göra samebyarna till företrädare för det samiska folket. Som utredningen formulerat paragrafen riskerar den att förstärka den kategoriklyvning som Svenska kyrkan benämnt i sin ursäkt till det samiska folket. I utredningens förslag nämns inte heller koncessionsrenskötseln, som berör minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset. Därför ser vi en risk att paragrafen kan skapa splittring snarare än att tillgodose rättigheter.
 

Åsa Nyström, biskop, Luleå stift