Det är inte min uppgift som forskare att värdera ungdomarnas tro

REPLIK

Jag vill som en replik på Anders Hedmans inlägg understryka att jag, vilket Hedman påstår, på inga sätt ”diskvalificerar ungas erfarenheter av tro”. Det är inte är min uppgift som forskare (och gissningsvis inte heller Hedmans) att värdera ungdomarnas tro. Syftet med forskningsprojektet har framför allt varit att fördjupa förståelsen av vilken kunskap som ungdomarna uppfattar sig ha fått del av under sin tid som konfirmander.

Jag värderar inte heller ”konfirmationstidens kvalitet”. Jag tar, vilket jag förutsätter att Hedman noterat, min teoretiska utgångspunkt hos Biesta och förståelsen för att ”god utbildning” endast möjliggörs genom såväl socialisering som subjektifiering och kvalificering. Den kvalificerande aspekten ska inte förstås som uttryck för en högre kvalitet, eller som en aspekt viktigare än någon av de andra. Biesta menar att innebörden av att kvalificera någon handlar om att ”utrusta dem med kunskap, kompetens och förståelse och ofta även med en inställning och benägenhet att ’göra någonting’”. I kyrkans sammanhang kan utbildning i denna aspekt handla om att få tillgång till ett religiöst språk, till riten och till en förståelse för hur man får ihop tro och liv. Med utgångspunkt i mitt material menar jag att ungdomarnas erfarenheter och frånvarande språk säger något om att konfirmandutbildningens kvalificerande aspekt är något svagare än de övriga två.

Jag menar inte heller, vilket Hedman antyder, att ”en överlåtelse till Jesus som frälsare” skulle vara mer ”duglig” än en ”personlig tro”. Däremot konstaterar jag att ungdomarna nämner delar av den kristna traditionen och enstaka bibliska berättelser, men inte hur de kan vara av betydelse för deras egna liv, eller vem Jesus var och är i sammanhanget. Med ett undantag beskrivs Jesus i intervjuerna som en historisk figur och som ett onaturligt väsen som gjort osannolika saker. Jesusgestalten uttrycks av alla utom en vara svår att relatera till och frågan ”Var är Jesus?” sammanfattar flertalet av de intervjuade ungdomarnas erfarenheter. Resultatet bekräftas, vilket jag visar i boken, av de enkätundersökningar som genomförts bland konfirmander i Europa. I dessa studier har ungdomar över tid uttryckt en allt större förväntan om att få lära sig om Gud, Jesus och tro men samtidigt har de över tid uttryckt ett allt större missnöje framförallt med avseende på undervisningen om Jesus.

Vad gäller de olika gudstjänstformerna är det, vilket Hedman antyder, inte min församlingssyn som presenteras utan ungdomarnas beskrivningar av två sociala praktiker isolerade från varandra.  

Jag anar att Hedman och jag är överens om betydelsen av att ta ungdomarnas röster på stort allvar men jag vill understryka ungdomarnas rätt att definiera sig själva och sin tro. Hedman frågar sig om de unga måste ”avge trosbekännelser som passar in i traditionens språkbruk för att konfirmandundervisningen ska anses vara god”? Som jag skrev inledningsvis bygger analysen av en ”god” utbildning på den betydelse jag tillskriver såväl socialisering som subjektifiering och kvalificering. Med det sagt, är min poäng att oaktat den tro ungdomarna landar i, så är tillgången till ett religiöst språk, en angelägen fråga i vår tid. Oavsett hur ungdomarna själva uttrycker sin eventuella bekännelse behöver de få möta vuxna som har ett religiöst språk där orden får en betydelse för såväl tro som liv. Vilka frön det sår, kan bara framtiden utvisa.

Caroline Klintborg,
docent i religionspedagogik Stockholms universitet