Dialogen med ”golvet” har varit obefintlig inför beslutet om sammanslagning

Kanske är jag bara dumkonservativ, liksom för sakens skull. Så kan det verka när man ställer sig kritisk till en förändring – inte minst om man arbetar i en församling som är känd för sin traditionalistiska läggning.

Och ja, jag har nog alltid varit nostalgiskt lagd. Men det handlar inte om det – och jag vet att jag inte är ensam om min oro.

Jag tänker mig församlingen som en av de få lokala gemenskaper som finns kvar i det moderna urbana samhället. En motståndskraft, om man så vill, mot alienering och åsiktspolarisering. En trygghet i det scenario att kriget eller krisen skulle komma. Jag tänker mig att det är i församlingens verksamhet som tron kan väckas, fördjupas och utbredas. 

Som det står i vår kyrkoordning: ”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan.”

Så vad händer om nu fem innerstadsförsamlingar slås ihop? Stiftsstyrelsen tar beslut den 4 december – så ni som läser kanske redan vet hur det kommer att bli. Själv vet jag inte i skrivande stund. Men om det blir ett ja till att alla fem församlingar ska slås ihop (det gäller S:t Johannes, Gustav Vasa, Adolf Fredrik, S:t Matteus och Domkyrkoförsamlingen) – vad innebär då detta?

Huruvida det blir ett pastorat eller en församling har förstås stor betydelse. Men det hela är omöjligt att överblicka, att tänka sig in i – förslagen är många och vaga. Det är alltid roligt med nya kollegor, och jag är personligen nyfiken på mina kontraktskamrater – men var ska vi få plats att träffas, när ska vi ha tid? Visst ska vi samarbeta ekonomiskt, men innebär det i så fall att vi måste stänga ner våra växande verksamheter? Och vem är det som ska ta de beslut som kyrkorådet och kyrkofullmäktige tar idag – blir det församlingsbor, som idag, med hjärtat i den gudstjänstfirande församlingen?

Ur ett demokratiskt perspektiv är detta problematiskt. Besluten kommer oavsett – om detta klubbas igenom i någon form – att hamna längre ifrån såväl den lokala församlingen som personalen på golvet. Vi vet att sammanläggningar kan innebära dålig arbetsmiljö och problematisk relation mellan herdar och kyrkoråd – samt växande administration på bekostnad av det grundläggande uppdraget.

Hur vet vi detta? År 2018 gjorde Ann Sofie Hansson och Per Hansson, på uppdrag av Kyrkans akademikerförbund, en undersökning av hur sammanläggningar påverkar de anställdas arbetsmiljö och hälsa (Sammanläggningar av församlingar i Svenska kyrkan: Påverkan på arbetsmiljö och hälsa urn:nbn:se:uu:diva-362364) – sammanfattad i KT 16 dec 2020.

De konstaterar inledningsvis att forskningen säger att fusioner innebär ”hög grad av stress hos de anställda, lägre grad av arbetstillfredsställelse och minskat engagemang”. I sin enkätstudie kunde de se att ungefär hälften av de anställda upplevde en ökad arbetsbelastning och att lika många funderade på att lämna sin tjänst. Den visar också att många upplevde stress på grund av en ”hög arbetstakt, en diskrepans mellan arbetsuppgifter och kompetens, brist på tydliga mål och låg grad av medarbetarskap.”

Man konstaterar att det är en stor skillnad mellan hårda och mjuka sammanläggningar. En hård sammanläggning är en sådan där flera organisatoriska förändringar sker samtidigt, utan förankring och dialog, medan en mjuk sammanläggning präglas av strävan efter ”kontinuitet i organisation och arbete och att behålla församlingarnas identitet.”

Det kan förstås bli bra. Det finns en hel del fördelar också, som samarbete i frågor om diakoni, ungdomsarbete och kyrkobokföring. Många som fyllde i enkäten upplevde arbetsglädje. Och för de församlingar som har få medlemmar är det förstås positivt att få ett bättre underlag.

Men i nuläget kan jag inte tolka processen som något annat än en hård sammanläggning, eftersom ett jakande beslut skulle gå rakt emot ett enhälligt kyrkoråd och kyrkofullmäktige i S:t Matteus fall. Dialogen med ”golvet” har varit obefintlig, remisstiderna korta och utredningen visade sig ha flera faktafel.

Idag sitter många av oss med en känsla av vanmakt – trots Svenska kyrkans demokratiska ambition. Beslutsgången är tveksam ur ett maktperspektiv. Sammanläggningar innebär enligt forskningen ett stort risktagande, men detta risktagande är inte förankrat hos de som ska verkställa beslutet. Hur blir det då med ansvarsutkrävande?

Vem kan garantera att de eventuella vinsterna av en sammanläggning väger upp för de bevisade riskerna? Finns det belägg för att sammanslagningar faktiskt leder till en mer ekonomiskt hållbar kyrka? Och vad spelar det för roll, om strukturerna tar över och får det lokala engagemanget att sina?

Som sagt – jag är nostalgiskt lagd – men jag är ingen bakåtsträvare. Jag tror bara inte att det är en naturlag, att sammanslagningar är framtiden. Den bevisbördan ligger i sådana fall på de som fattar beslut i frågan.

Rebecca Klitgaard Nelsson, präst i S:t Matteus församling, Stockholm