Djärva grepp är tilltalande men måste alltid bearbetas

Göran Wikings storslagna idé om Svenska kyrkan som en sommaräng med trossamfundens samlade blomster (Kyrkans Tidning nummer 1/20) är inte ny. Inte för mig och inte för dem som var med på pilotutbildningen på Malta om min studiebok om 1968 års stat-kyrkaberedning.

Med på resan var en känd centerpartist, riksdagsman om jag minns rätt. Han var som Centern i övrigt emot skilsmässa stat–kyrka. Han tyckte att Svenska kyrkan i stället skulle följa katolska kyrkans exempel och samla alla smärre svenska trossamfund i sin breda famn. De kan bli som katolikernas ordnar!

Följande morgon inledde dåvarande kyrkoherden i Kiruna, Rune Klingert, samtalet. Han berättade att Olof Palme under natten hållit tal till nationen. I talet hade Palme tillkännagivit att alla smärre partier i riksdagen skulle införlivas i det socialdemokratiska partiet likt små ordnar.

Riksdagsmannen for upp ur sin stol och ropade ilsket ”Jag reser hem! Genast!”.

Innan förstämningen suddat ut alla glada miner påpekade jag att vi rest till Malta på gruppbiljett. Enskild hemresa kunde inte ske på studieförbundets bekostnad.

Efter ett par dagar blev herrarna sams igen. Tack vare gruppbiljetten.

Kan sommarängsidén alls förverkligas? Nja, man kunde ju börja med att fråga den vänlige och fridsamme svenske kardinalen om han kan ta med sig stiftet in i Svenska kyrkan. Säger han och påven ja blir resten enkelt.

Annars kan man börja med att låta EFS bli ett eget stift (och därmed undvika olyckliga domkapitelbeslut i Luleå).

Jag vill förstås inte skämta bort Göran Wikings tanke. Han har pekat på faktiska problem som måste få sin lösning. Djärva grepp är alltid tilltalande men måste alltid bearbetas.

Ingvar Laxvik