Du skall älska din nästa som dig själv

Bibelns tråkigaste bok finns i Gamla testamentet, och heter Tredje Moseboken. Den är rent ut sagt outhärdligt tråkig. Men i denna Bibelns allra allra tråkigaste bok finns några av Bibelns allra viktigaste och mest kända bibelord. Till exempel: ”Du skall älska din nästa som dig själv”.

Du skall älska din nästa som dig själv.

Många tror att det är Jesus som säger det, och det stämmer ju på ett sätt. Men han citerar Tredje Moseboken när han säger det. Det är i tredje Moseboken, kapitel 19, det står först.

Du skall älska din nästa som dig själv.

Och faktum är att det står en hel del annat bra i Tredje Moseboken kapitel 19. Till exempel står det om vikten av att ta hand om, och bry sig om, främlingen.

Ja, enbart i Moseböckerna i Bibeln står det närmare 40 gånger om vikten av att bry sig om och ta hand om främlingen. Det står så många gånger att rabbinerna i den judiska traditionen tidigt frågade sig: varför står det så mycket i Bibeln om att bry sig om främlingen? Ja, varför står det 40-talet gånger om att man ska bry sig om främlingen, medan Tio Guds bud bara står med två gånger (för ni som kan er Bibel vet att Tio Guds bud finns både i Andra Moseboken och i Femte Moseboken). Och svaret de judiska rabbinerna kom fram till var: det står så många gånger om främlingen därför att det är en så viktig sak.

För, säger Rabbinerna, att vara främling är per definition att vara en outsider. Att vara främling är att inte kunna språket. Att vara främling är att vara lite extra utsatt. Och den erfarenheten hade ju Israels folk, de hade ju själva varit flyktingar. För att citera direkt ut Bibelns tråkigaste bok:

”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.” (3 Mos 19:33-34)

Faktum är att genom hela Bibeln har Gud ett extra öga för den som är utsatt. Det må vara änkan, det må vara den faderlöse, det må vara den som har det svårt och det må vara främlingen ibland oss.

Sverige har varit bra på detta. Vi har byggt ett samhälle som har tagit hand om änkan, som har tagit hand om den faderlöse, om den utsatte och om främlingen. Vi har byggt ett samhälle som varit och som är starkt. När tiotusentals judar behövde ett hem efter andra världskriget – vi ställde upp. När tiotusentals iranier flydde revolutionen i Iran på 80-talet– vi ställde upp. När kriget i Ukraina inträffade – vi ställde upp. Och så vidare.

Samtidigt är vi som land just nu – låt oss tala klarspråk om detta – i en ansträngd situation. Integrationen har inte gått så bra som vi tänkt, trott och velat. En del främlingar har kommit hit, och efter att ha levt här en lång tid känner de sig fortfarande som främlingar.

Här har vi som land en läxa att göra. Och den läxan kan se ut på olika sätt, beroende på vilken ideologisk eller politisk tillhörighet vi väljer.

Vi måste också fundera på vad detta innebär för oss som kyrka. Vad är vår roll? Hur jobbar vi för att bry oss om främlingen? Jag är övertygad om att en av kyrkans absolut viktigaste uppgifter handlar om att värna om människovärdet och att vara en röst för de som annars inte hörs. I varje sammanhang vi kan måste vi ta den rollen. För om inte vi gör det, vem ska då göra det? Den här uppgiften är jag övertygad om kommer behöva vara prioriterad under 2023.

Och glöm då inte: Bibelns grundprincip kommer alltid i första rummet.
Du skall älska din nästa som dig själv.

Sören Dalevi,
biskop i Karlstads stift

Fotnot: Artikeln utgår från ett tal på manifestationen För ett öppet Värmland - mot rasism den 17 december på Stora torget i Karlstad.