Tengil, Putin och Katla - Astrid Lindgrens etik talar direkt till vår tid

Det är en kväll på Mattiasgården i Törnrosdalen. Människorna i Nangijala har fattat beslutet att kämpa för sin frihet; mot tyrannen Tengil och hans hantlangare. Bröderna Karl och Jonathan Lejonhjärta hade tidigare fritagit Orvar, den store frihetskämpen, ur Katlagrottan och tyrannens gastkramande fångenskap. Människorna i Törnrosdalen ser upp till Jonatan, ja de kallar honom till och med för frälsare. I köket i Mattiasgården säger Orvar att dalen snabbt måste befrias från alla Tengils män så att tyrannen inte har möjlighet att komma med draken Katla och straffa dalen.

Astrid Lindgren har i Bröderna Lejonhjärta, publicerad för 50 år sedan, iscensatt en etisk diskurs som talar direkt till vår tid. Det är värt att se närmare på samtalet i Mattias kök och det som sker på stridens dag. Karl respektive Skorpan Lejonhjärta berättar:

Jonatan frågar Orvar: ”Befria? Du menar döda?” – ”Ja, vad skulle jag annars mena”, sa Orvar.” – ”Men jag kan inte döda någon”, sa Jonatan, ”det vet Du Orvar!” – ”Inte ens om det gäller ditt liv”, frågade Orvar. – ”Nej, inte ens då”, sa Jonatan.

Orvar kunde inte förstå det och knappt Mattias heller. – ”Om alla vore som du”, sa Orvar, ”då skulle ju ondskan få regera i all evinnerlighet!” Men då sa jag att om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska.

Så kommer då stridens dag till slut. Tyrannen Tengil har, tvärtemot det som frihetskämparna hade trott, tagit draken Katla med sig, människorna i Nangijala är således maktlösa mot Tengils övertag. Men då rider Jonatan mot Tengil, rycker stridsluren åt sig – den stridslur som gör att Katla lyder en herre – blåser själv i den och ser därmed till att Katla dödar Tengil.

”Tengils stund kommer nog en gång”, hade Jonatan sagt, det mindes jag. Den hade kommit nu.

Jonatan dödade alltså Tengil. Ändå. Trots sina principer.

Astrid Lindgren svarade på kritiken hon fick när Bröderna Lejonhjärta publicerades år 1973: ”Barn måste få veta att livet också bjuder både sorg och ondska och nöd, att livet inte bara är ett litet glättigt ställe.” Och som konsekvens av den övertygelsen presenterar Lindgren kanske det svåraste etiska problemet som en kristen etik kan ställas inför. För livet är heligt, det förstår vi genom skapelseberättelsen, de tio budorden och Jesu ord i bergspredikan. Men samtidigt vet vi att vi skall älska vår nästa. Kan det vara en kristen gärning att bruka våld för att skydda andra människor för övergrepp, våld och död? Är det nästankärlek att se på när andra våldför sig på oskyldiga? Samtidigt: Har inte vem som helst rätt att vägra döda någon annan, så som Jonatan ursprungligen ville göra? Eller har man faktiskt plikten att stå upp när andras liv är i fara? Jonatan säger ju också, att det ”finns saker som man måste göra, [..] annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Astrid Lindgrens etiska utkast till krigs- och fredsproblematiken är det följande: Såsom för Jonatans skall icke-våldsprincipen vara även vår utgångspunkt. Att ta till våld skall vara det yttersta medlet som skall undvikas så länge det bara går. Men vi lär oss också att det inte är rätt att förtrycka andra, göra övergrepp på hälsa och liv. Det är inte rätt att predika fred och samtidigt skapa krig – det är Tengils, patriarken Kirills och Putins retorik och strategi. Tengil kallar sig nämligen intressant nog för Törnrosdalens ”befriare” – och påminner på så sätt om Putin som hävdar att han ”befriar” Ukraina från ”nazisterna”. Men på frukten känner man trädet. Den som möter det onda ska inte bara se på och låta det ske.

Det är fel, fel, fel att uppmana till krig, att rusta till krig, att ta andras frihet, att ockupera Törnrosdalen eller att ockupera Ukraina. Men: det är också fel, fel, fel att inte hjälpa andra att försvara sig mot en hänsynslös och lögnaktig Tengil. Det är inte fel att försvara sig, det är inte heller fel att hjälpa den som försvarar sig.

Den före detta tyska förbundspresidenten Joachim Gauck – själv evangelisk präst i DDR och därför övervakad, hindrad i sin karriär och yrkesutövning av Stasi – är inne på liknande tankar som Astrid Lindgren i Bröderna Lejonhjärta. I en tv-intervju konstaterade Gauck följande: ”Pacifism är hedervärd, men leder inte till det goda. Den cementerar bara det ondas, omänsklighetens och brottets dominans. […] Man får inte kapitulera inför de samvetslösa. De samvetslösa frågar inte om det är rätt att använda vapen för att få igenom sina krav.”

Det är därför vi som kristna kan stå för icke-våld som princip, men ändå, likt Jonatan, också stå för rätten att försvara sig mot hänsynslösa diktatorer.

Oavsett om de heter Tengil eller Putin.

Sören Dalevi,
biskop i Karlstads stift
professor Otfried Czaika,
stiftsteolog i Karlstads stift