Ukraina, freden och Änglagård

Äntligen stod prästen i predikstolen. Ja, äntligen stod byns präst – Henning Collmer – i predikstolen. Och det han hade att säga var: ”The person who needs me – att känna igen din nästa – vårt lilla samhälle har drabbats av skräcken för det okända.” Samhället som prästen talar om hade polariserats, konflikterna vuxit, till och med mordbrand hade förekommit. Om allt detta och mycket mera berättar Colin Nutleys ikoniska film Änglagård (1992). Den som hela tiden försöker att lugna situationen mellan byborna och de ny- eller återinflyttade (huvudkaraktären Fanny härstammar från byn, men har levt hela sitt liv i utlandet) är prästen, spelad av Reine Brynolfsson. Han tar inte bara de mest egensinniga i sin församling i örat, nej han lyckas också genom pedagogiska knep – en show där både byborna och de nyinflyttade medverkar sida vid sida – att skapa fred.

Colin Nutley lyckas att fånga mycket av det som var centralt i det svenska samhället för trettio år sen. När det kommer till prästen Henning så pekar Änglagård bland annat på att kristendomens fredsbudskap också är relevant i våra tider – och att den inte bara kan förmedlas utan att den också kan bli handling.

För kristendomens fredsbudskap behövs och är relevant– inte bara i Änglagårds lilla värld utan också i det stora, vilket det senaste årets krig i Ukraina har visat. Men Rysslands invasion visar också tydligt att endimensionella, förenklade rop på fred inte längre fungerar. Sådana förenklade ansatser är utifrån det senaste årets händelser inte längre trovärdiga, förutsatt att man inte vill spela Ryssland i händerna. Frågans komplexitet har helt enkelt blivit så oerhört tydlig det senaste året. Hur kan man nå en fred utan att också erkänna den starkes rätt att begå övergrepp mot den svage? Hur ska fred nås samtidigt som man inte omkullkastar internationell rätt som vi känner den? Hur når man en fred där den angripnes rätt till sitt land, och till försvar av sitt land, är tydlig?

Här kan den kristna traditionen hjälpa till med fler dimensioner och fler ingångar till svar.

Visst, det är inte bara guld som glänser i kristendomens historia. Enskilda personer och också kyrkan har under perioder haft blod på sina händer. Men genom tiderna, i synnerhet sedan humanismens och reformationens tid, har det funnits många som velat att det kristna fredsbudskapet – det som redan hörs i julevangeliet, men också i till exempel Bergspredikan – inte bara skulle förmedlas till alla utan att det också skulle få bäring i livet, samhället och politiken. Även om själva det vetenskapliga begreppet fredspedagogik är ett barn av 1900-talet, så är det möjligt att i backspegeln se fredspedagogiska ansatser sedan Erasmus och Luthers tid på 1500-talet.

Redan på 1500-talet påpekade Erasmus krigets meningslöshet och hur många människoliv skulle kunna räddas om man skulle gå till botten med krigets orsaker. Att man borde söka kompromisser och inte minst uppfostra överheten samt involvera folket i beslutsfattandet. Martin Luther lägger till att inte bara överheten utan också folket måste fostras till fred – för Kristi skull. En ytterligare insikt hos Luther är att fred utan politisk ordning inte är möjligt.

Den störste tidigmoderne fredspedagogen är dock Johan Amos Comenius: Bland annat utifrån Bergspredikan utvecklar han ett storslaget pedagogiskt program som under trettioåriga krigets tid konsekvent tänker fred, försoning, kärlek till nästan (och också fienden) och understryker att överstatliga fredsskapande institutioner borde finnas. Han utgår från att människan kan fostras till fred och att alla människor är bröder och systrar. En teologisk fredspedagogik finner vi också hos Sebastian Franck på 1500-talet, Johann Gottfried Herder på 1700-talet och en Jean Paul på 1800-talet.

Det nationalromantiska 1800-talet skapar dock främst en ”krigspedagogik” som definierar ett nationalistiskt (och stundom även rasistiskt) ”vi och dom”. Det ligger i slutändan till grund för både första och andra världskriget och förintelsen. Denna krigspedagogik syns nu också i den ryska ideologiseringen av Ukrainakriget.

Efter 1945 utvecklar teologer och religionspedagoger på allvar en fredspedagogik, med den kristna historiken i ryggen. De menar att fred är både en pedagogisk och en teologisk uppgift.

Sju av fredspedagogikens utmaningar går att applicera direkt på kriget i Ukraina:  

1. Kunskap, i synnerhet historisk kunskap, kan förebygga konflikter och krig och undvika mytbildningar och falsk självbild.
2. Fred är en global uppgift – som involverar samhälleliga, juridiska och religiösa rättviseaspekter.
3. Det är möjligt att bygga upp raserat förtroende och fred, men det tar tid.
4. Fred lever i ett ömsesidigt förhållande mellan individer och grupper – fred är en möjlighet i såväl det privata som i det offentliga och överstatliga.
5. Människor oavsett ålder kan nås av det kristna fredsbudskapet.
6. Människor oavsett ålder kan omsätta fredsbudskapet till aktiva handlingar.
7. Fred är en individuell, statlig, politisk och inte minst teologiskt samt praktisk-teologisk uppgift.

När kriget i Ukraina en dag tar slut kan dessa lärdomar och insikter vara grunden till försoning och en bestående fred. Men tills dess fortsätter vi stötta och be för Ukraina, och erkänner Ukrainas rätt till självförsvar.

Sören Dalevi,
biskop i Karlstads stift
professor Otfried Czaika,
stiftsteolog i Karlstads stift