Fel beslut att lägga ner Limhamns Twitterkonto

”Domkapitlet förordar därför en tydlig avsändare i form av en fysisk person”. Så sammanfattar Kyrkans Tidning Lunds domkapitels yttrande angående de anmälningar som skett mot den förra församlingsherden i Limhamn och Limhamns kyrkas Twitterkonto. Anmälningar som gällde den tweet där en av vår tids mest hyllade person förekom, Greta Thunberg.

Vid genomläsning av domkapitlets yttrande resoneras det på ett klokt sätt om Twitter. Det märks att ärendet har förberetts väl och kunskap har inhämtats om Twitters karaktär som verktyg och kommunikationskanal. Det jag saknar är en större teologisk och kristologisk diskussion kring ärendet. Jag hade önskat något som indikerade på en medvetenhet hos domkapitlet av den aldrig tidigare förekommande existentiella belägenhet och fara mänskligheten befinner sig i just nu, när det gäller vår planets överlevnad.

Det gläder mig ändå att Twitters karaktär speglas så väl i yttrandet eftersom jag förstått att Lunds stiftskanslis kommunikationsavdelning inte prioriterar Twitter. Som en orsak till det hänvisar man till att Svenska kyrkans medlemmar generellt finns på Facebook och Instagram och att det finns en nedåtgående trend i antalet användare av Twitter.

I Lunds stift finns det alltså för närvarande ett obefintligt eller litet stöd till den kyrka eller församling som tar steget och ger sig in på den betydligt mer tuffa arena som Twitter är, jämfört med Facebook och Instagram.

Hur det ser ut på övriga stiftskanslier runt om i landet vet jag inte. Det jag däremot vet är att det behövs både fortbildning i Twitter som kommunikationskanal och stöd när det blåser därute på nätet. När trycket och pressen ökar både inifrån kyrkan och ”utifrån”. Då gäller det att det finns anställda professionella kommunikatörer som har erfarenhet av drevets mekanismer, kunskap om Svenska kyrkan och vågar ta kontakt och ställa frågan: Finns det något vi kan hjälpa till med? Självklart utan att ta ställning i sakfrågan.  Utan den hjälpen är det som enskild kyrka helt omöjligt att besvara och förklara det som lagts ut på Twitter. Så stora och omfattande är ”dreven”/reaktionerna när de väl sätter igång och får fart. I en vanlig församling måste den vardagliga verksamheten pågå trots drev och medial uppmärksamhet. Ingen kan enbart sitta vid datorn och besvara allt som kommer in. De resurserna finns inte.

När det börjar blåsa verkar det tyvärr vara som så att den som drevet gäller mer eller mindre lämnas ensam. Rädsla och misstro styr och en syndabock utses som genast bör drivas ut genom biskoplig tillsyn för att det ska kunna bli lugn och ro igen. Jag fylls av sorg över att det är så. Framförallt över att som enskild kyrka mötas av misstro och misstänksamhet. Hur kan det ha blivit så här inom kyrkan, att vi misstror varandra på detta sätt? Misstro har mycket lite med värnandet av kyrkans enhet att göra, förlåtelse och stöd desto mer.  

Varför vill då domkapitlet i Lund gärna se en fysisk person, alltså ett direkt personligt namn, när en lokal kyrka twittrar? Varför räcker det inte med, så som Limhamns kyrka hade lagt ut under sin profil på Twitter, telefonnummer till församlingen och ansvarig utgivare? Mig veterligen finns det bara en enda Limhamns kyrka i Sverige. Limhamns kyrka har därtill en hemsida där det går att få uppgifter om vilka de anställda är.

Ändå hävdar domkapitlet att det inte fanns en tydlig avsändare för Limhamns kyrkas twitterkonto. De önskar alltså ett namn, en fysisk person. Telefonnummer och ansvarig utgivare verkar inte räcka. På någon enskild, tycks det som, måste det skrivna kunna återföras.

Det är naturligtvis också förståeligt; ingen kan säga vad som helst på ett kyrkligt konto. Det skulle vara ohållbart och skada kyrkan. Men på grund av det klimat som finns på nätet, alldeles särskilt gentemot hen som tar strid mot rasism och militarisering och för ett miljöarbete som i grunden rör vid våra existentiella villkor och därför kommer att kräva omfattande samhälleliga förändringar, kan det behövas att enskilda personer skyddas och att ett mer generellt ansvar tas av en ansvarig utgivare. Om någon dessutom twittrar feministiskt och till exempel vill skydda och värna kvinnors kroppar vill jag rekommendera det i än högre grad.

Områdena som jag här nämner är heta politiska slagfält och frågor där grupperingar slåss om vilken sanning som ska råda och vilken verklighetsbild som ska styra. Det hatas och hotas. Själv har jag blivit outad i tidningen Nordfront med namn och bild efter en text i DN. Genom åren har jag tagit emot olika önskningar om att jag helst skulle vara död och dumpad någonstans.

Det är också tweets i anslutning till de områden jag här nämnde som Svenska kyrkan i Lunds stift har reagerat negativt på. Även inom Svenska kyrkan pågår det en kamp på olika plan om agendan i dessa frågor. Teologiskt och politiskt. Inte enbart i Svenska kyrkan i Lund. Det måste alla vara medvetna om. Det är i sig inte något konstigt med det, men för den sakens skull är det olyckligt om det inte finns någon inom Svenska kyrkan som vågar vara vid frontlinjen på sociala medier därför att det finns en rädsla för konsekvenser från de egna leden.

I min egen något oskuldsfulla värld ska ”hotet” trots allt komma utifrån och inte inifrån. Svenska kyrkans ledning borde inte anse det vara ett bra beslut när ett av de mest omtyckta och missionerande kyrkliga kontona måste läggas ned. Ett konto som människor vädjat om att få ha kvar. Ett konto som också stöttats på hög nivå i samhället, till exempel ministernivå, och ansetts vara nödvändigt för att skydda och bevara människovärdet på nätet.

Som dåvarande anställd i Limhamns kyrka vet jag att tweeten var en av tusentals andra. Ett av alla sätt att i tweetens förenklade form, begränsningar, villkor och med glimten i ögat, försöka berätta om Jesus och hans existentiella budskap om räddning och hopp: att det går att börja om, hoppet är inte ute. Det är inte försent, i nuet kan allt hända, var inte rädd.

Förenklad kristologi och teologi, javisst, men målgruppen på Twitter var inte hen som suttit trettio år i kyrkbänken, läst teologi eller är anställd i Svenska kyrkan. Det var de andra; de ickedöpta, de som inte är medlemmar, de kulturradikala, de som kallar sig för ateister. Det var dessa människor som kontot ville ge en aning om Guds rike. Att de skulle stanna upp, andas ut, ta ett djupt andetag, kunna referera till något annat aktuellt i samhället och få en tolkningsnyckel där, för att sedan gå vidare i twitterflödet. Oroad kanske, eller tröstad eller stärkt och kittlad andligen och själsligen. Framförallt, få uppleva och känna sig som tillhörig ändå.

Likaså är och förblir tweeten ett sätt att påvisa det orimliga i att en människa, Greta Thunberg, ska utföra det miljöarbete som tillkommer oss alla. Hon är inte, och kan aldrig vara, en frälsare. Var och en måste omvända sig och bekänna sin egen skuld.

Svenska kyrkan har nästan sex miljoner medlemmar. Det borde kunna finnas plats för en Limhamns kyrka på Twitter. Det borde vara möjligt att få finna vägar och sätt att tilltala även dem som inte har någon självklar koppling till kyrkan utan till och med är fientligt inställda. Det borde vara möjligt att både lyckas och misslyckas och inte misstros av den egna kyrkan. Att inte stötas ut eller hängas ut i media. Det borde vara möjligt att som stift och församling kunna verka och stödja varandra och visa på försoningens väg.

Med allt detta sagt: Tack, Lunds domkapitel för att ni ändå valde att inte fälla utan fria.

Helena Myrstener
präst
S:t Pauli kyrka, Svenska kyrkan i Malmö