Förlåtelse, sexualmoral och kyrka

I Kyrkans tidning nr 6 publicerades en text av ärkebiskop Antje Jackelén under rubriken Förlåtelsen tar inte bort behovet av att utkräva ansvar. Den och det sammanhang den är publicerad i ger anledning att diskutera förlåtelsen och några därmed berörda frågor.

Den förlåtelse vi i kyrkan vanligen talar om är Guds förlåtelse. Den är total. Ett exempel på detta finner vi i Mika 7:19: ˮDu kastar alla våra synder i havets djup.ˮ Vid den tiden var i israelisk föreställningsvärld havet i sig oerhört farligt så att något som kastas i havets djup är verkligen försvunnet och kommer aldrig någonsin igen. Sådan är Guds förlåtelse – den förlåtelse som vunnits genom Kristi försoning. Genom Honom blir vi förlåtna. I Hans blod blir vi rentvättade. Hur mycket vi än faller finns famnen där redo att lyfta upp oss och befria oss.

Denna fantastiska förlåtelse har vi som kyrka och särskilt dess ämbete i uppdrag att förmedla. Vid tre tillfällen i evangelierna ger Jesus detta uppdrag till apostlarna som i Johannes 20:23: ˮOm ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.ˮ

Och som kyrka och kristna har vi också personligen uppdraget att förlåta det som drabbat oss. Vi ber: ˮOch förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.ˮ Och i Efesierbrevet 4:32 skriver Paulus: ˮVar goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.ˮ

Det är inte lätt. När förföljaren Paulus kom till Jerusalem med sin fräscha apostlakallelse var rädslan först stor: ˮKan han med sin historia verkligen ha fått ett sådant uppdrag av Gud?ˮ Men så var det. Visst kan förlåtelsen vara närmast omöjlig för den som skadats, utnyttjats, misshandlats eller vad allt ont människan kan komma på att utsätta andra för. Men målet står där och Guds förlåtelse finns också för vår misslyckade förlåtelse. I 1878 års katekesutveckling finns i avsnittet om bönen om förlåtelse i Herrens bön fråga 200: ˮBehöva vi bedja denna bön, även sedan vi blivit av Gud benådade? Ja, vi behöva alltid bedja om syndernas förlåtelse, ty vi synda i mångahanda måtto dagligen och förtjäna intet annat än straff.ˮ Att undantag inte står att finna från denna verklighet eller åtminstone upplevelsen att leva i den uttrycker C O Rosenius så här: ˮO vilka under helgonen äro: leva i salighet, sucka så tungt, äro så höga, se det så föga, bo i Guds borg, men ha sällan det lugnt.ˮ (SvPs 572:3)

Dock, hur förfärliga vi än må vara och hur omöjlig syndfrihet än må vara finns Guds förlåtelse och vårt uppdrag som kyrka och kristna att förlåta.

Resonemanget ärkebiskopen för med anknytning till Dietrich Bonhoeffers tankar om billig nåd som ett problem är förvisso lockande men kan vara farligt genom kopplingen av förlåtelsen och den upprättelse den ger till efterföljelse och kallelse. I åtminstone reformert, metodistisk och pentekostal teologi förekommer tanken att synden åtminstone delvis kan utplånas i den kristne. Teologin har ibland som under neologins tid gått vidare mot en lära där frälsningen är beroende av hur helgad personen är och i samband med det ibland, dragen till sin yttersta konsekvens, menat att Jesu löfte till mannen på korset bredvid Honom: ˮSannerligen, redan i dag skall Du vara med mig i paradiset.ˮ (Lk 23:43) var ett enskilt under enbart för den mannen och inte kan ge tröst till den som förtvivlad över sin synd men utan goda gärningar söker nåd. Den trösten finns dock. Jesus förlät och Jesus förlåter.

Ärkebiskopen sammanfogar också två perspektiv som inte verkar hänga ihop. Förutom tanken på Guds förlåtelse och den därpå följande helgelsen återkommer hon till tanken att människan själv ska sona och försona sina synder, sina brott. Men kan vi egentligen göra det? Skador finns. Historien kan inte skrivas om. Och vem ska ta emot denna försoning? När försoningstanken tar klivet över till straffrätten blir den allt svårare att förstå.

Kanske menar ärkebiskopen att den som gjort fel känner det som något positivt med ett straff, en konsekvens. Kanske kan det vara så. Men om försoningen ska tas emot av den drabbade så är det snarast en återgång till det straffrättsliga tänkande som fanns innan staten blandade sig i, det vi vanligen känner som den privata hämnden, som ofta besvarades med mer våld och eskalerade och som sällan gör att någon mår särskilt bra. Denna gamla tanke har fått ny renässans genom import från USA under perioden från ca 1970-talet. Intressant är att det i USA nu verkar som om hämndens grepp över straffrätten börjar släppa. Men straff är generellt statens prerogativ och staten är vanligen inte intresserad av den dömde som en som sonar ett brott. För staten kan den dömde vara en varnande symbol eller en person som förbereds för en tillvaro bortom brottslighet.

En annan tanke som ärkebiskopen lyfter är att ett rättvist straff hör ihop med den straffades mänskliga värdighet. Här kan man först undra över begreppet rättvist straff. Straff är föränderligt, för närvarande huvudsakligen genom politiska beslut allt längre från kriminologisk eller annan kunskap. Straff uttrycker också värdighetens motsats – förnedring. Tydligast är det i skamstraffen, men är ett motiv i många straff, som när ett livstidsstraff i Danmark för ett par hundra år sedan kallades ʼslaverietʼ och tanken på fången som statens slav åtminstone för några decennier sedan fortfarande var en väsentlig tanke i USA. Som kyrka tänker vi ändock mest på Kristus och martyrerna och kampen för värdighet mitt i förnedringen, trotsande straffet. Det är Kristus som försonar. Vi kan bara följa Honom och ta emot förlåtelsen och, ibland, kraften i de svåra stunderna.

Ska då en kyrka inte kunna göra något alls när till exempel så grova fel begås att någon visar sig uppenbart olämplig? Jo, ibland behöver en sådan förändring ske, men den behöver vara kopplad till ett omhändertagande av individen. Vi hade fram till för några decennier sedan ett sådant system även om det bara omfattade präster. På grund av ett handikapp eller då det inte fungerade av någon annan anledning fick vederbörande en personlig tjänst och kunde fortsätta tjänstgöra i kyrkan på sina villkor eller ibland verka i en annan verksamhet.

Något som inte uttryckligen nämns i artikeln, men som i nutid talas mycket om är kyrkan och sexualmoralen. Vår kyrkas traditionella grundtanke här kan nog uttryckas så att sexualiteten hör äktenskapet till. Samtidigt är det här viktigt att framhålla att vi är en kyrka som längre än man kan tro har varit noga med att hålla sovrumsdörren stängd och principiellt varit dålig på att lyssna till skvaller. Vi antar bara att vi vet vad som hänt när tydliga indikationer finns, som ett äktenskap eller ett fastslaget faderskap, och ibland inte ens då.

Vad gäller biskopar har rykten som att när biskopen visiterar bör man låsa in pigorna inte lett till juridiska konsekvenser. Så vitt jag vet är Johannes Gerechini den ende biskop vars sexualmoral behandlats av en domstol eller ett domstolsliknande organ. Dock fanns det i hans fall även andra händelser som mordförsöket på kyrkoherden i Stockholm vilka sammantaget ledde till att han tvingades lämna uppdraget som ärkebiskop i Uppsala.

Det har antagligen hänt mycket bakom sovrumsdörren i vår kyrka och man kan undra vad som avhandlats i själavården. Det vet vi dock inte och ska inte veta. En sådan tystnadens kultur och avstående från att lyssna på och ta hänsyn till skvaller och antaganden har säkert både lett till en och annan absurd konsekvens, men också till mången god. Den bildligt stängda sovrumsdörren har nog tjänat vår kyrka väl även om problem förvisso finns.

Ja, kyrkan är i världens ögon konstig, inte minst i det att förlåtelsen är så grundläggande. Kyrkan är och ska vara annorlunda. Den ska inte följa samhället och dess etik och vanor. Visst är vi tvungna att följa exempelvis lagstiftning och kollektivavtal, men låt oss när det är lämpligt göra det under protest – högljutt eller tyst – för låt oss inte glömma att vi är annorlunda.

För att återknyta till ärkebiskopens rubrik – ska en kyrka vars uppdrag är förlåtelsen svara jakande på det mer världsliga behovet att utkräva ansvar? Svaret bör vara nej.

Martin Bergman
präst och teologie doktor