Förbjud kärnvapen nu!

”Det kristna evangeliet är ett fredens evangelium. Från begynnelsen har detta evangelium förkunnats i en värld fylld av våld. I dag upplever vi emellertid verkligt eller möjligt våld utan motstycke. (...) Mänskligheten står ansikte mot ansikte med det slutliga valet mellan liv och död. Produktionen av och hotet om att använda kärnvapen som kan utplåna människosläktet uttrycker en yttersta förmätenhet inför Gud, som ensam råder över liv och död. Det är i detta avgörande vägskäl för mänskligheten som kristna kallas att förkunna och leva ut evangeliet med förnyad iver”. 

Ur Budskapet Liv & fred. (Läs dokumentet i sin helhet längre ner) 

År 1983 tog ärkebiskop Olof Sundby initiativ till att samla 150 kyrkoledare och ”kristna experter” från 62 länder till den kristna världskonferensen i Uppsala. Till sin hjälp hade han bland andra Olle Dahlén, riksdagsledamot och ambassadör med internationell ekumenisk erfarenhet av arbete i Kyrkornas världsråd. 

Uppgiften var framförallt att komma överens om de avgörande frågorna som hotar mänsklighetens överlevnad, ”de ödesdigra kärnvapnen i synnerhet".

Det blev ett märkligt möte som ledde vidare till flera andra ekumeniska initiativ, till exempel en namninsamling mot kärnvapen och för fredsfostran. Den spreds framför allt genom församlingar men också till exempel på tågen och tunnelbanan. Över en miljon svenskar skrev på – det var före e-post och Facebook.

Under det ekumeniska riksmötet på sensommaren i Jönköping, J 83, med några tusen deltagare, diskuterades hela Budskapet i smågrupper och antogs av riksmötet. Det internationella mötet, mediernas bevakning både före och efter, riksmötets beslut och uppföljande initiativ hade ett betydande inflytande på Sveriges kärnvapenpolitik. 

Det blev också en viktig förkonferens och Budskapet citerades ofta på Kyrkornas världsråds generalförsamling senare under året. 

Budskapet innehåller utmaningar till regeringarna och riktlinjer för kyrkornas arbete tar ­också upp det personliga ansvaret: Kristna människor inte bara önskar fred, de är ålagda att skapa fred. Detta betyder att kyrkorna inte kan fly undan politiskt engagemang med allt vad det innebär av smärta och ofrånkomliga kompromisser. 

Det är väl känt att ärkebiskop Olof Sundby hade som förebild Nathan Söderbloms stora ekumeniska möte i Stockholm 1925. Nästa år 2025, inbjuder Sveriges kristna råd till att fira hundraårsjubileum. Temat är Tid för Guds fred. 

Ja, det är alltid tid för Guds fred! Under de år som passerat har kristna organisationer och andra civilsamhällesorganisationer genomfört utbildningar och utvecklat metoder, strategier, processer och program för att förebygga våld och krig och bidra till fredliga relationer och säkerhet. 

Redan 2001 hade arbetet i Sverige kommit så långt att Riksdagen 2000/2001 kunde fatta beslut om en annan politisk prioritering: Konfliktförebyggande syftar till att på ett konstruktivt sätt kanalisera konflikter, i betydelsen samhällsmotsättningar, genom fredliga procedurer och strukturer och förhindra att de tar sig väpnade uttryck. Här bör även de största ansträngningarna göras (min understrykning). 

Trots att mer än fyrtio år sedan passerat sedan Budskapet Liv & fred skapades är det ett levande dokument för vår tid. Det kan användas i församlingar och ekumeniska grupper, helt eller i delar, av unga och äldre. Och kanske kan det bidra till att vi blir fler och fler som kan stämma in i slutorden:  Vi låter oss inte förfäras av de mäktigas makt. Frågornas väldiga vidd kommer inta att förlama oss. Vi skall inte förtvivla. Vi skall bedja och handla i tro, i hopp och i kärlek.

Margareta Ingelstam, 
tidigare generalsekreterare och  ordförande i Kristna fredsrörelsen