Har kyrkans inre liv blivit ett särintresse i Svenska kyrkan?

I dagarna fick jag anledning att reflektera över hur svensk sjukvård fungerar. Jag mötte en organisation där det tongivande var arbetssätt, miljöpolicy, arbetstider mm. Patientens behov och bästa var långt ner på listan. Eftersom jag arbetat i sjukhuskyrkan var inte detta helt nytt. Jag har noterat tidigare att patienterna av en del personal upplevs som störande moment i arbetet. Man har fullt upp med överlämningar, remisser, dokumentation och rapporter.

Jag har då och då mött berättelser från stat och kommun om att den verksamhet man är till för att bedriva får allt mindre utrymme. Även i privat regi tar administration och diverse “program” och måldokument en allt större del av tid och resurser.

Därför är det kanske inte konstigt att det även i Svenska kyrkan breder ut sig en överbyggnad med sitt eget liv. Man kan ju roa sig med att räkna hur många anställda man har i församlingsvårdande tjänster och hur många som är anställda för andra sysslor. Samtidigt som de som sysslar med gudstjänster o församlingsarbete får sköta alltmer av det praktiska omkringarbetet själva.

Jag ifrågasätter inte att administrativ personal och vaktmästeri med flera fyller sin arbetstid. Det gör de. I de allra flesta fall gör de också en bra insats i sina arbetsuppgifter. Men när det administrativa tar över med sin världsbild händer något på den kyrkliga arbetsplatsen. Det ska dokumenteras, föras statistik, utvärderas, rapporteras, redovisas i en aldrig sinande ström. Det ska vara kurser i den ena och det andra som handlar om policy och dataprogram. Till detta kommer begravningsverksamheten med sina stora resurser. De är många anställda, de har inte sällan monopol eller i alla fall första tjing på lokaler och maskiner.

Plötsligt är präster, diakoner, pedagoger och musiker i minoritet och deras verksamhet är ett särintresse. Det andra visar sig snart kunna flyta på även om inget församlingsarbete skulle bli kvar. Vid besparingar är det församlingsvårdande tjänster som dras in. Man kallställer kyrkor och det blir allt färre gudstjänster. Barngrupperna blir färre och man överväger att säga upp någon av pedagogerna. Man har ju sålt eller byggt om församlingshem så man har ingenstans att bedriva verksamhet längre.

Under många år har medlemsantalet minskat, allt färre deltar i gudstjänster och församlingsarbete. Man har anpassat kostymen och varit tvungen till drastiska nedskärningar. Nu spås att trenden vänder. Man kan redan se att en ung generation är nyfiken på kristen tro och gudstjänsten. Men om inställningen i vår kyrka är att det vi är till för är ett särintresse i organisationen, om resurserna för detta blir mindre och inte prioriterade finns det då någon som helst möjlighet att möta det nyvakna intresset?

Det behövs administration, det behövs fastighetsskötsel, lokalvård och andra praktiska insatser för att verksamheten ska fungera. Men om allt detta blir en självgående apparat utan närmare kontakt med verksamheten? Om ytterst få, om ens någon, av de anställda finns med i den gudstjänstfirande församlingen? Har vi då en andlig miljö att erbjuda? 

Frågorna är många och det är nu de måste få ett svar. Inte om några år.

Ingegerd Alberius, diakon och journalist