I Svenska kyrkans ögon har djur inget värde

Efter att under lång tid ha försökt lyfta frågan om andra varelsers värde, särskilt inom Svenska kyrkan, känner jag stor sorg och trötthet. Det verkar näst intill omöjligt. 

Varför? Finns det en rädsla att minsta intresse för djurens situation och lidande ska tolkas som att man inte håller människans värde tillräckligt högt? Är det inte snarare tvärtom? Hur vi behandlar de varelser som vi har i vår makt berättar om vilken sorts medskapare vi vill vara.

Jag hör att Linköpings stift ska gå in med 20 miljoner till en arrendator som vill satsa på en anläggning för värphönsuppfödning. Industriell djurhållning innebär alltid ett onaturligt liv och ett lidande för de varelser som hålls. En medarbetare på avdelningen egendomsförvaltning säger att de inte förhåller sig till några teologiska ramar. 

Men inför omvärlden talar alla kyrkans handlingar om vilken Gud vi bekänner oss till.

Annika Spalde, diakon