Ingen självkritik hos de ansvariga för utbildningen

Replikväxlingen rörande kvaliteten på utbildningen på Svenska kyrkans utbildningsinstitut som varit i Kyrkans tidning (se länkar nedan) efterlämnar en viss oro i mig. Inte i första hand på grund av innehållet i de två debattartiklarna skrivna av före detta studenter. Som arbetande i föreningen Theofil, en teologisk studentförening som funnits i Lund i 30 år, känner jag väl till kritiken mot SKUI – den har funnits bland teologistudenter sedan länge. Det som gör mig orad är den avsaknad av självkritik som uppvisas i svarsartiklarna från de högsta ansvariga på utbildningen.

När man får kritik finns det alltid ett enkelt och bekvämt sätt att avfärda kritiken, oavsett hur den presenteras eller vad som sägs. Om kritiken är allmän - svara bara att kritiken är osaklig och svepande! Om kritiken istället är konkret - säg att det rör sig om enskilda händelser som inte säger något om helheten! Så gör man för att slippa konfronteras med de missnöjdas perspektiv.

När ett antal före detta studenter på SKUI tillsammans beskriver ett generellt, genomgående problem i i utbildningen – att utgångspunkterna för undervisningen är för teologiskt snäv – så kommer den förväntade responsen som ett brev på posten: Enligt de ansvariga kritiserar studenterna i för "generella ordalag". "Konkret och konstruktiv kritik" efterfrågas. För mig låter det snarare som att ingen kritik efterfrågas.

Och mycket riktigt, när studenterna (nu i dubbelt antal) ger konkreta exempel på missförhållanden i utbildningen så tas dessa exempel inte tacksamt emot av de ansvariga. Istället avfärdas de på ett mycket märkligt sätt. Rektorn och programchefen menar att de händelser som de känner till sedan tidigare inte borde tas upp i en debattartikel eftersom de redan är utredda och hanterade. De händelser som de ansvariga inte känner till borde dock heller inte tas upp i en debattartikel, den här gången för att de borde ha hanterats vid tillfället istället. Både gamla och nya exempel är alltså otillåtna i debattartiklar. Men hur ska då de före detta studenterna kunna vara konkreta, om exempel är förbjudna? Det verkar vara nästan helt omöjligt att påtala brister i utbildningen hos SKUI, för hur man än fomulerar sin kritik så är det något fel på den.

Varför denna instinktiva reaktion hos de ansvariga, att direkt slå ifrån sig och låta bli att lyssna till kritik? Detta är genomgående i svarsartiklarna. Hur kan till exempel responsen från de ansvariga vara att lägga över hela ansvaret och skulden på studenterna när de får höra att det förekommer att studenter är för rädda för att yttra sig i klassrummet? Varför ställer man sig inte frågan vad det är som ligger bakom detta problem? Varför kan inte de ansvariga ta på sig åtminstone en liten del av ansvaret?

Oviljan att öppna för den minsta självkritik är verkligen beklämmande – och oroande! Jag har svårt att tro att den utvärdering av utbildningen som ska göras kommer att leda till några verkliga förbättringar när rektorn och programchefen uppvisar en sådan likgiltig och samtidigt nedlåtande attityd i sitt svar till sina före detta studenter.

I mitt arbete som teologisekreterare på föreningen Theofil har jag ständig kontakt med unga teologer som studerar vid Lunds universitet. Många av dem studerar med avsikt att bli präster i Svenska kyrkan och de flesta har bakgrund i någon av Svenska kyrkans inomkyrkliga väckelserörelser.

För en kristen som kommer till universitetet och börjar sin utbildning kan – och ska! – utbildningen vara utmanande. Jag har haft många samtal med studenter som skakats om i mötet med den akademiska bibelvetenskapen eller som varit obekväma att analysera den egna traditionen utifrån olika maktkritiska perspektiv. I de situationerna gäller det att hjälpa studenten att sortera i tankarna och vägleda dem genom den process som det är att utvärdera och reflektera över sin tro. Detta är en nyttig mognadsprocess. Med lite hjälp så kan de omskakande perspektiven från universitetet i längden bli uppbyggliga.

För mig är det dock talande att det är mer regel än undantag att de studenter jag möter upplever tiden vid SKUI som den mest påfrestande under hela utbildningen. Borde det inte vara precis tvärtom? Om de ansvariga vid SKUI tror att anledningen till detta är att studenter med bakgrund i de inomkyrkliga väckelserörelserna är särskilt dåliga på att hantera utmanande perspektiv, så tror de fel. Jag kan vittna om motsatsen. Därför är det för mig uppenbart att problemet inte i första hand ligger hos studenterna och att studenternas vittnesmål därför måste vara värda att lyssnas till.

Själv kan jag inte uttala mig om kvaliteten på utbildningen på SKUI, jag har bara andrahandsuppgifter från studenter att utgå från. Dessa andrahandsuppgifter stärker dock den bild av missförhållanden på utbildningen som de före detta studenterna pekat på i sina två artiklar. Ibland har det kommit studenter till Theofil upprivna och besvikna efter att ha blivit illa behandlade. Oftare handlar kritiken om att det är alldeles för lågt i tak och att bara ett perspektiv är tillåtet i undervisningen och i samtalen.

I sitt första svar skriver rektorn och programchefen att debattörerna "gör det lite lätt för sig". Jag skulle vilja hävda att det i själva verket är de ansvariga som gör det lite lätt för sig. Jag föreslår att de ansvariga gör det lite svårt för sig och faktiskt lyssnar på vad deras före detta studenter har att säga istället för att fokusera på hur deras kritik är formulerad. Det är ju ändå så med svidande kritik, vare sig den är generellt eller konkret formulerad - man önskar den sällan. Vågar man lyssna på den kan den dock vara till nytta.

Anders Ek,
teologisekreterare Theofil