Inget ramaskri hörs från de svenska kyrkorna

Den ljusa och förväntansfyllda adventstiden har inletts och Hosianna-sången har stigit upp mot kyrkvalven. I de kristna kyrkorna råder nu hoppfull stämning. Att det i Det Heliga Landet samtidigt pågår fortsatt krig, etnisk rensning och vad som av en hög FN-tjänstemän betecknats som ”skolboksexempel på folkmord” talas det tyst om - om det talas alls.

Från ärkebiskopen i Svenska kyrkan kom den 14 oktober ett uttalande och en mycket kort bön. Dessförinnan hade han fördömt Hamas attack som avskyvärd. Biskoparna i Svenska kyrkan enades i början av november i en vädjan för fred.

Att omkring 17 500 palestinier i Gaza har dödats av Israel sedan den 7 oktober, varav 70 procent kvinnor och barn har inte betecknats som avskyvärt. Även om offrens antal stiger för var dag. Åtminstone har, mig veterligt, inget sådant uttalande publicerats av ärkestiftet eller av andra kyrkor och samfund i Sverige.

Inget ramaskri har hörts i förtvivlan och i protest mot det urskillningslösa och storskaliga israeliska dödandet av palestinier. Man skulle kanske tro, att mördande av närmare 8000 försvarslösa barn väckte någon reaktion bland kyrkans folk. Att de likt bibelns Rakel i Rama utstötte klagorop och grät bittert. ”Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer”, Jeremia 31: 15-17. Utöver de konstaterat döda barnen i Gaza saknas många. De kommer möjligen att finnas den dag då schaktmaskinerna kan ta sig an rasmassorna och alla husruiner. De barn som ligger där finns inte mer - inte de heller.

I julfirandets metropol Betlehem blir det inga juldekorationer, ingen feststämning, julen 2023. Kyrkoledarna i Jerusalem har uppmanat till återhållsamhet. Gudstjänster och mässor kommer att hållas men festen och glädjen uteblir.

I solidaritet med folket och kyrkorna i Palestina kunde man tänka sig en viss sordin även i Sverige, men här nämns inget dylikt. Ordet Palestina fanns inte ens i ärkebiskopens uttalande där han uttryckte medkänsla med de drabbade - de på plats och de i Sverige som har släkt och vänner ”i Israel och det heliga landet”, en något otydlig geografisk beskrivning.

Under julens gudstjänster kommer barnamord att aktualiseras: kejsar Herodes bestialiska planer på utrotning av gossebarn. En del av dessa kunde undvikas då de vise männen smart nog ”tog en annan väg hem till sitt land” och inte gav makthavaren i Jerusalem den information han begärt av dem. För människorna på den lilla Gazaremsan, knappt en tredjedel av Öland, finns inget sätt att undkomma dödandet. De var redan före kriget sen länge instängda i världens största utomhusfängelse och är nu kringrända av ockupationsmaktens krigsmaskineri från alla håll: från marken, luften och havet. För dem finns ingen annan väg för att undkomma faran och döden.

Är det då möjligt för kyrkorna i Sverige att med full vetskap om vad som sker i Det Heliga Landet fira en glädjefull jul 2023? Ett kraftfullt ramaskri och krav på omedelbart eld upphör borde vara kristet agerande så länge det alls finns några barn kvar att rädda och några levande föräldrar att ta hand om dem.

Kerstin Dahlberg