Inte vänskap att blunda när grundläggande värden urholkas

REPLIK

Vänskapsförbundet Sverige-Israel rycker ständigt ut till den Israeliska regimens försvar. När ska förbundet sälla sig till de demokratiska krafter som kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, och ta avstånd från den folkrättsstridiga ockupationen?

Istället förfaller förbundet till retoriska knep. Whataboutism och medvetet vaga anklagelser har blivit nödvändiga verktyg för att överleva debatten i en värld där det står allt mer tydligt att de står på förövarens sida.

Så antyder Martin Blecher att vi skulle vara antisemiter, men istället för att redogöra för hela händelsen där en av oss felaktigt anklagades för antisemitism, skriver han medvetet vagt och låter sedan läsarens fantasi göra resten. Så låt oss vara tydliga där Blecher är fluffig.

Det rörde sig i själva verket om en hastigt skriven tweet om hur den västerländska rasismen tvingat bort judar från sina europeiska hemländer. Jag (Anna) kritiserade hur man försökt ursäkta rasismen genom okritiskt försvar för den israeliska regimens ockupation av palestinska områden. Effekten, ur ett palestinskt perspektiv, blir som att den europeiska kolonialismen aldrig upphörde.

I slutänden är Blechers angrepp ännu ett exempel på hur snabbt det ropas på antisemitism mot oss som kräver rättvis fred och hur lätt verklig antisemitism tillåts passera bland så kallade israelvänner när den förekommer bland dem som stöttar den Israeliska regimen – exempelvis Viktor Orbàn.

Vidare försöker Blecher misstänkliggöra hela Svenska kyrkan för antisemitism eftersom kyrkan enligt honom inte skulle ha stått upp för förföljda kristna, utan givit oproportionerlig uppmärksamhet åt Israel – som om det vore konstigt att kyrkan bryr sig särskilt om den plats på jorden som står i centrum för hela den kristna berättelsen.

I fallen med kristna som dödas i Mellanöstern finns det inga tvetydigheter som behöver utredas. Därför har Svenska kyrkan heller inte öppnat några utredningar. Istället jobbar man med frågorna via andra kanaler. Man har av förståeliga skäl inte personal på marken i Syrien, men däremot ett omfattande internationellt arbete och via systerkyrkor en närvaro i stora delar av världen.

Detta är ytterst ännu ett retoriskt försök till whataboutism istället för att på allvar ta tag i frågan om ockupationen. Hade vi valt samma orimliga strategi som Vänskapsförbundet så hade vi här frågat vad de själva har gjort för att stödja uigurer i Kina eller traffickingoffer i centraleuropa, som ett sätt att slippa diskutera sakfrågan.

Att ursäkta den israeliska regimens folkrättsbrott förväxlas allt för ofta med försvar för det judiska folkets rättigheter. Men låt oss ha klart för oss att Vänskapsförbundet talar enbart för den Israeliska regimens sak. Många svenska judar är tvärtom hängivna försvarare av mänskliga rättigheter i Israel och Palestina, allierade i kritiken mot hafrada – den åtskillnad som dagligen skördar palestinska liv.

Ett förbund kan knappast kalla sig Israels vänner om man aktivt blundar för hur landets regim urholkar grundläggande värden om medmänsklighet och demokrati. Så agerar ingen riktig vän.

Anna Ardin
Mattias Irving
Medlemmar i Hjärta