Finns sanningen i en fuga av Bach?

Naturvetenskapen kan indelas i den handfasta fysiken och Einsteins relativitetsteori. Sedan övergår fysiken i Heisenbergs osäkerhetsprincip för att slutligen hamna i Gödels två teorem.

Eftersom biskoparna, kyrkans folk och folk i största allmänhet vet att klimatet styrs av oss människor så behöver vi inte gå närmare in på den handfasta fysiken.

Inom de olika religionerna söker vi sanningen om livet. 

Nästa steg är kvantfysik (Heisenberg) och där brukar folk också ha synpunkter på. Kärnreaktorer och strålning är farligt. Återstår Gödels teser.

Boken Gödel, Escher, Bach av Douglas Hofstadter kan tolkas på olika sätt, men utgår vi från titeln så påstår Gödel en sak och Escher tolkar det hela i omöjliga teckningar som vid första anblicken ser ut att vara sanna.

Vid närmare granskning är de helt omöjliga. Inom de olika religionerna söker vi sanningen om livet. Men det blir bara en omöjlig Escher-figur av det hela. Kanske finns sanningen i en fuga av Bach?

Bachs fugor följer en slinga liknande oändlighetstecknet. Musiken kan hjälpa oss att finna en Guds gemenskap. Det är det närmaste vi kan komma i vårt liv här på jorden.

Samma känsla finns i en del jazzmusik, till exempel Thelonius Monk eller i de olika storbandssammansättningarna Jazz At The Philharmonika (JATP) från 1950-talet.

Visst finns det en samhörighet mellan naturvetenskap och andlighet. Det kan kanske vara att dra slutsatserna för långt? Men kanske är det så att naturkunskapen kan ge oss en andlig dimension.

I dag tycks det vara så med biskopsbrev angående klimatförändringar och Kyrkans Tidnings fokus på just klimatförändringarna.

Tyvärr har klimatförändringarna inget med religion att göra utan ska hänföras till fysiken och diskuteras där.

Personligen har jag svårt att blanda ihop världsliga frågor med andliga. I dag vet jag ingen som kan beskriva liv och inte ens kunnat närma sig denna fråga. Vad är liv och hur uppkom liv?

Nils Ronquist