Foto: Getty
Under flera år har jag sett att kyrkan mer än gärna anpassar sig till tidens anda och kanske förlorat en viktig del av sin identitet
Nu sjungs polyamorins lov i Svenska kyrkan. I en debattartikel i Kyrkans tidning (15 juni 2022) förkunnar kyrkoherden Gunilla Hallonsten och prästen Helena Myrstener att polyamori är en del i mångfalden, ett spektra i regnbågen och att polyamorös identitet innebär förmågan till att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången. Det är i sig vackert, och visst är det möjligt att känna attraktion och älska flera människor i taget. Hallonsten och Myrstener blundar emellertid flagrant inför det att polyamorösa relationer ofta inbegriper flera erotiska och sexuella förbindelser samtidigt.
Vad som uppmuntras är tydligen promiskuösa livsstilar. Jag är mycket bekymrad.
Det hela står i samklang med sociologens Zygmunt Baumans analys av det postmoderna samhället. Bauman skildrar bland annat det olycksaliga fenomenet flytande kärlek (liquid love), en kärlek som påminner om konsumtion och som alltid lämnar oss med ett tomt hjärta.
Vad som behövs är en fördjupad syn på kärlek, snarare än identitetspolitik. Hur kärleksflödet i treenigheten kan vara ett argument för sexuell och erotisk vidlyftighet begriper jag bara inte.
Dock uttrycker Hallonsten och Myrstener att de vill ha dialog. Men sjunger man inte med i kören finns alltid risk att osynliggöras eller avfärdas som stockkonservativ.
Under flera år har jag sett att kyrkan mer än gärna anpassar sig till tidens anda och kanske förlorat en viktig del av sin identitet. Medlemsantalet sjunker, liksom resurserna. Så är ständig anpassning till världen vägen att gå? Anpassade sig Jesus till allt? Var han gränslös och bejakade varje begär, varje lust, varje erotisk och sexuell lockelse?
Men i vissa avseenden är jag jag både stolt och glad för kyrkans arbete med att inkludera Hbtq perspektiven, och jag har själv deltagit i den kampen sedan åttiotalet. Men nu lider jag av ett stort tvivel. Ett tvivel som bland annat baserar sig på att i Svenska kyrkan mer och mer synes präglas av postmodernismens ” Anything goes” i brist på uttalad etik och i brist på dialog med de som är kritiska till utvecklingen
Susanne Liljedahl
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.