Kärnvapen är en förmätenhet inför Gud

I nära 80 år har kärnvapen funnits och lika länge har de utgjort ett hot mot mänsklighetens överlevnad. Läget nu är allvarligare än på länge. Det är kanske bara Kuba-krisen 1962 som kommer i närheten. Den har av historikern Arthur Schlesinger kallats "det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia".

Hans Blix, en av Sveriges mest ansedda offentliga personer, uttalade år 2018 en skarp varning för att mänskligheten kan begå självmord.

Vederhäftiga källor, inte minst i USA, redovisar att den amerikanska militären och ”security policy”- etablissemanget nu är helt inriktat på kärnvapen-avskräckning mot både Ryssland och Kina, men helt oförstående till förhandlingar. Samtidigt sker en modernisering och uppgradering av USA:s kärnvapen.

Ryssland är svårare att bedöma. Under de senaste åren har Vladimir Putin upprepade gånger hotat med kärnvapen om Ryssland som nation är hotat. Kärnvapen har satts i beredskap och placerats ut i Belarus. De kan också föras till exklaven Kaliningrad vid Östersjön. Ryska kärnvapen ska avskräcka och kompensera underläget i konventionell militär styrka gentemot USA och ”väst”.

Kina är i färd med att bygga upp en kärnvapenkapacitet som en del av en militär upprustning. Dess innehav av kärnvapen är ännu inte i nivå med USA:s eller Rysslands, men fullt tillräcklig för att landet ska räknas in bland ledande kärnvapenmakter. En ny bild av världsläget framträder. Den norske fredsforskaren Sverre Lodgaard sammanfattar (2024):

Två gamla kärnvapenaktörer (USA och Ryssland) och en snabbt framväxande sådan (Kina) är nu fångade i en trekantig relation som är helt ny i kärnvapenåldern och ställer oss inför nya planeringsparametrar. Det är särskilt två konflikter som driver på denna förändring: kriget i Ukraina och en möjligt uppflammande konflikt över Taiwan.

Den ”nukleära ordning” som mödosamt skapades efter Kuba-krisen 1962 är nu till största delen är raserad. Det för Europa viktiga INF-avtalet om vapen med medellång räckvidd upphörde 2018. Icke-spridningsavtalet NPT finns kvar men har förlorat sin dynamik: nedrustningskravet i avtalet respekteras inte. FN:s förbudskonvention TPNW har fått många underskrifter men avvisas av alla kärnvapenmakter och Nato.

Ett system för kontroll och begränsning av kärnvapenanvändning måste därför byggas upp nästan från grunden. Förhandlingar på högsta nivå måste komma till stånd och den mäktiga trekanten dras in i samtal med sikte på riskminimering, ökad tillit och en principiell förpliktelse att kärnvapen inte får användas. Sverige kan och bör ta en ledande roll för ett sådant nybygge. Att vi är ett litet land har inte hindrat tidigare generationer politiker, diplomater och folkliga ledare att spela en aktiv roll i internationella överläggningar. Politisk övertygelse i förening med hög kompetens (vetenskaplig, diplomatisk, ekonomisk) kan visa sig avgörande i mellanstatliga förhandlingar. Vårt globala fredsansvar talar för en mycket återhållsam hållning till kärnvapen och kärnvapenavskräckning. Vi bör envist plädera för förhandlingar, vapenkontroll, avspänning och nedrustning.

Civilsamhällets organisationer kommer att ställa upp för en sådan politik. Under lång tid har kristna människor, kyrkor och organisationer varit pådrivande för den inställningen. Detta är en konsekvens av vår tro på fredens evangelium. Om engagemanget i dag behöver extra inspiration kan vi gå tillbaka till budskapet från den ekumeniska konferensen Liv och fred i Uppsala 1983. Det riktas till våra ledare men också till alla troende (det antogs även av det ekumeniska riksmötet samma år): ”Hotet om att använda kärnvapen som kan utplåna människosläktet uttrycker en yttersta förmätenhet inför Gud, som ensam råder över liv och död...Vi låter oss inte förfäras av de mäktigas makt. Frågornas väldiga vidd kommer inte att förlama oss.”

Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring samt kristen idédebattör