Kring varje avkragad präst finns en församling

I tidningen Dagen den 11 november kan man läsa om att Joel Stade (S) ”oväntat” tycker att präster i Svenska kyrkan måste tillåtas ha olika äktenskapssyn.

Därtill kan jag bara nicka bifall. Självklart måste präster få ha olika äktenskapssyn. Det finns det löfte om, än så länge.

Motion 83, som förslår kyrkomötet att besluta om avkragning för de präster i Svenska kyrkan som inte kan tänka sig att viga samkönat, är ett lågvattenmärke utöver det vanliga.

En kyrka som har ett överflöd av präster, prästkandidater och unga människor på kö till prästutbildningarna skulle möjligen ha råd med en sådan manöver, om man absolut kommit fram till att detta var bästa vägen att gå för att ”inkludera alla”. Men i Svenska kyrkan råder prästbrist.

I många fall, när man debatterar Motion 83 i press och sociala media, hamnar ett stort fokus på prästerna. Deras rätt till väjning, som utlovades 2009, smutskastas eller försvaras, och försvararna brukar ibland smutskastas för att de försvarar existensrätten för ett litet antal präster, som egentligen inte borde tillåtas att så själviskt hävda sin rätt till sin tro.

Det som glöms bort i detta sammanhang är att det finns en skara lekfolk kring många präster, ofta särskilt kring dem som står fast vid sitt samvetes röst i denna fråga. Lekfolkets åsikter efterfrågas inte och ofta verkar debattörerna helt glömma, att det inte bara är präster som omfattar tron att äktenskapet är för man och kvinna.

Det hade ju gjort saker och ting enklare om församlingsborna varit de lättpåverkade mähän denna inställning gör dem till, men nu är ju även meniga gudstjänstfirare oftast genomreflekterade och intelligenta. Faktum är, att många människor har hittat Jesus och fått sitt andliga hem just i församlingar där bibelns ord tas på allvar och där prästen tror på vad som står där, även om det i dag är obekvämt att göra det.

Det som föreslås i motion 83 är inget annat än ren mobbning eftersom problemet inte är att några få präster vill följa sitt samvete, i en annan riktning än den allmänt rådande politiska korrekthetens. Motionen vittnar om en häpnadsväckande oginhet och är särdeles ogenomtänkt. Om den skulle drivas igenom kommer den att rendera fler personliga tragedier än man lättvindigt tänker sig - några präster blir arbetslösa, än sen? Det, i sig, är tillräckligt illa, men kring varje avkragad präst finns en församling, som kommer att bli lämnad utan herde.

En sådan församling lär inte bli kvar i Svenska kyrkan, utan här spanar i alla fall jag mot den framtid som Kent Wisti förutspådde för några år sedan: Svenska kyrkans upplösning, så som vi idag känner den.

I den heliga Mångfaldens namn kommer således Svenska kyrkan att förlora ännu fler medlemmar, och det kommer inte att vara människor som inte bryr sig (och som man således inte behöver sakna) utan kristna. Trossyskon, som redan idag möts med kommentaren ”men du får väl byta kyrka då, om du inte trivs”. Människor, som inte inkluderas i mångfalden, utan anses vara lämpliga att tränga ut, eftersom de vill hålla fast vid det bibeln säger.

Talet om mångfalden och inkluderandet är nog det som lämnar mig mest förbryllad.

Hur kan man hävda mångfald, när alla måste tycka lika för att få vara med?

Vilken respekt förtjänar den ”mångfald” som ser som sin stora uppgift att inkludera några, samtidigt som den utan att blinka utesluter andra?

Maria Löfberg