Kyrkostyrelsen måste tänka nytt nästa gång

I ett svar i Kyrkans Tidning nummer 12/19 på mitt tidigare inlägg skriver Wanja Lundby-Wedin och Daniel Tisell att kyrkostyrelsens AU nu föreslår kyrkostyrelsen att ändra sitt tidigare beslut om att de ledamöter som utsetts till kyrkostyrelsens internationella råd på förslag av Arbetskonferensen bara skulle väljas på två år, och att en ny nomineringsprocess skulle genomföras för de återstående två åren i mandatperioden. AU:s förslag innebär att de nu valda ledamöterna kvarstår hela mandatperioden.

Detta är ett glädjande besked för oss som är ideellt aktiva inom Svenska kyrkans internationella arbete. Det inger också respekt att AU förmått ta ett steg tillbaka, och vi får utgå från att kyrkostyrelsen tar samma beslut. Vi har viktiga förändringar i det internationella arbetet framför oss, och det vore inte bra om vi samtidigt skulle ha en pågående intern konflikt som tar bort fokus från vårt viktiga arbete.

När kyrkostyrelsen undanröjt detta bekymmer återstår att fundera på hur nomineringsprocessen kan genomföras bättre inför nästa period, men också ställa sig frågan om varför det kunde bli så fel den här gången.

Lundby-Wedin och Tisell skriver att ”processen inte blev helt lyckad genom att grupperna behandlades olika”. Att tala om ”grupper” i sammanhanget menar jag är fel tänkt. ”Gruppen” Arbetskonferensen föreslår 2 ordinarie och 2 ersättare. Hur ett mål om 20% unga av fyra ledamöter ska uppfyllas kan en fråga sig. 0,8 ledamot? Hur kyrkostyrelsens interna tankar/mål om gendersammansättningen i beredningsorgan ser ut är oklart; mig veterligt finns inga mål formulerade. Och hur ska de två ingående biskoparna i rådet kunna uppfylla mål om ungdom och kön?

Ett klokt förhållningssätt vore rimligen att se hela rådet med dess 16 ledamöter/ersättare som en enhet – och applicera målen på detta. Det är förvisso inte så enkelt att ”sy ihop” en helhet där olika grupper ska bidra med delarna – särskilt inte som de 10 ingående kyrkopolitikerna i sin tur nomineras av sina respektive nomineringsgrupper i kyrkomötet. Där finns en utmaning som kräver fingertoppskänsla.

Till sist en synpunkt till kyrkostyrelsen inför kommande processer av detta slag: Bli inte så nervösa om inte de fina målsättningarna genast kan uppfyllas till punkt och pricka. Det är mål det handlar om – så låt inte det bästa bli det godas fiende. Det behöver finnas plats för att tänka: ”Lyckas vi inte denna gång så får vi komma igen nästa”!

Lars-Gunnar Frisk
ordförande i Luleå stifts Globala råd