Lärandet är en livslång process 

Någon har räknat ut att i slutet av 1800-talet fördubblades kunskapsmassan ungefär vart hundrade år. Nu fördubblas den inom knappt fem år. Kunskapsutvecklingen går rasande snabbt med konsekvenser på alla livets områden inte minst inom utbildningens. 

Den som i det tidigare skedet genomgick en utbildning kunde i grova drag räkna med att de vunna kunskaperna stod sig genom hela arbetslivet. Numera får den som utbildar sig leva med att kunskapsläget är otillräckligt redan efter fem år om hen vill hänga med i utvecklingen. Det gäller särskilt inom olika professionsutbildningar som exempelvis lärare, läkare, polis eller präst.

I en professionsutbildning får den studerande en verktygslåda kopplad till teoretisk kunskap. Den teoretiska utvecklingen går snabbt och gör snart verktygen slöa och i värsta fall obrukbara. Den professionella förmågan stagnerar, och arbetstillfredsställelsen minskar. Man känner helt enkelt att man snart gör ett sämre arbete. Den växande erfarenheten kan kompensera en del men kommer även den i bakvattnet i takt med kunskapsutvecklingen. 

Det nya läget framtvingar också ett nytt utbildningstänkande. Utbildningen ska inte bara lära studenter teoretiska basfakta och ge dem olika typer av färdigheter inför ett kommande yrkesliv. Den ska också och minst lika mycket skapa handlingsberedskap för en situation när de vunna kunskaperna och färdigheterna inte räcker. 

De ska inte enbart lära sig något/mycket utan även få rejäl träning i hur själva lärprocessen går till så att de kan möta tidigare okända situationer de ställs inför. De ska inte bara kunna något utan lika mycket veta hur de hanterar en situation när de inte kan något. 

Utbildningens fokus måste då flytta från handboken och verktygslådan till den enskilda personen själv. Kompetensen ligger inte i instrumenten utan hos individen. Utbildningen blir på det viset mindre instrumentell och mer existentiell. Den enskilda personen är bärare av de förmågor som fordras för att möta alla förändrade behov och utmaningar. Människan blir den levande och följsamma konstanten mitt i alla förändringar när strukturer, yttre ramar och konkreta förutsättningar i rask takt byter skepnad. Utbildningen måste då förbereda för denna identitet.

Denna utveckling banar väg för tanken på fortbildning inte som en tjänsteförmån utan som tjänsteåliggande. Både för arbetsgivaren att erbjuda och den enskilde medarbetaren att genomgå. I grund och botten medför utvecklingen en mentalitetsförändring när vi alla ser lärandet som en livslång process som vi inte i något skede kan säga oss vara färdiga med. Varken som människor eller professionsutövare. 

En av de viktigaste drivkrafterna är nyfikenheten: vad finns bortom hörnet som gör att jag kan växa som människa och professionell?

Kyrkans medarbetare är minst lika mycket delaktiga av denna utveckling. Visserligen är Gud densamme i går, i dag och i evighet, men förutsättningarna för att förkunna evangelium utmanas hela tiden av samhällsomdaningen och människors livsvillkor. En kyrka inriktad mot framtiden måste också ställa in sitt lärande i ett ständigt framtidsperspektiv.  

Hans Ulfvebrand
Domprost