För lite tanke på barn och musik inför sammanläggning

Stiftsstyrelsen i Härnösand ger i sina inriktningskriterier för indelningsarbetet (2018) av nya större driftsenheter (större pastorat) tydligt uttryck för en identitet som fokuserar ekonomisk kapacitet, förvaltning, administration, och kommunikation.

I de kriterier för pastoratssammanläggningar som stiftsstyrelsen beslutat om kan man finna att det skall ingå minst 10 000 kyrkotillhöriga i stiftets svällande organisationstyper.

Detta nyckeltal kan ifrågasättas ur flera perspektiv: (a) verksamhet kostar olika beroende på hur den bedrivs (b) nyckeltal skiftar mellan stift (c) nyckeltal försvårar/omöjliggör smartare alternativa lösningar (d) ur ett norrländskt glesbygdsperspektiv kan nyckeltal resultera i vida geografiska sammanläggningar där personal får ägna en stor del av arbetstiden i bil mellan verksamheter.

Den retorik som flitigt ventileras är att det ska finnas lokal närvaro på sikt och då är lösningen stora sammanläggningar. I denna organisationstyp kan dock personalen användas på ett sådant sätt att den ambulerar och det kan i något skede anses både rationellt och verksamhetseffektivt att arbeta på detta sätt (i synnerhet i glesbygdsområden).

En sådan utveckling riskerar att utveckla en instrumentell syn på vad församling är. I en sådan organisationstyp kan den tjänsteproducerande förförståelsen växa sig stark. Där blir genomförandet av en gudstjänst eller en barngrupp viktigare än vägen dit samt vem som gör det. Detta är en kontraproduktiv förståelse av hur församling byggs.

Kontinuitet och relation med församlingsbor är både pastoralteologiskt och empiriskt helt avgörande för ett levande gudstjänst- och församlingsliv samt själavård.

Här finns en konflikt mellan pastoral teologi och hur arbetsgivare kan operationalisera verksamhet i den framväxande organisationstypen. Det finns en inbyggd pastoral teologisk problematik som inte har analyserats tillräckligt.

En, om än outtalad, inbäddad logik (i brist på analys) hade varit att undvika ett fast nyckeltal (om 10 000 kyrkotillhöriga) i syfte att skapa ett större svängrum för pastorat/församlingar att finna kreativa vägar framåt och därmed värna både identiteter och pastoral teologisk integritet utifrån lokala förutsättningar.

I inriktningskriterierna så definierar stiftsstyrelsen att det per sammanlagd organisationsenhet om 10 000 kyrkotillhöriga ska finnas minst två prästtjänster motsvarande 200 procent (för att förhindra enheter med endast en prästtjänst/kyrkoherde), samt minst en diakon, en musiker, en pedagog. Motiven för att ange dessa mininivåer för tjänsteprofilerna är grumliga och tycks sakna pastoral teologisk motivering.

Den olyckliga numerära gradering ”minst två präster” samtidigt som det räcker med ”minst en” av övriga profiler behöver analyseras och förstås pastoral- teologiskt: Bedöms den uppsökande diakonala verksamheten som mindre viktig? Musiken likaså? Och de som arbetar med barnen – pedagogerna – bedöms även de som mindre viktiga?

I stiftsstyrelsens kriterier finns en inbäddad och outtalad syn på vad som prioriteras i den svällande organisationstypen för framtiden. Det var kanske aldrig avsikten. Kanske menade man att det var en skärpning till det bättre att så tydligt gradera profilerna.

Men en pedagog på 10 000 kyrkotillhöriga ger en omtumlande insikt kring den betydelse stiftsstyrelsen fäster vid barnen i ljuset av inriktningskriterierna.

Barn och familjer är ett av de viktigaste pastoralteologiska uppdragen vi har i nuet inför framtiden. Barnens betydelse i och för Svenska kyrkan är också central och förstås teologiskt genom Jesusorden ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de” (Markusevangeliet 10:14 & Lukasevangeliet 18:16).

Detta evangeliska postulat förstärks därutöver i kyrkoordningen som anger att barnen intar en särställning i kristen tro (KO kap 1). 

Dessutom visar en kartläggning av bland annat barnverksamheten i Härnösands stift publicerad 2018 (Del 1, Statistik om barn och unga i Härnösands stift) sjunkande och bitvis dystra siffror. Kanske finns det pastoralteologiska skäl att förstärka just denna profil. 

Det identitetsskelett som inriktningskriterierna utgör illustrerar vad stiftsstyrelsen ser som viktigast. Detta kan ifrågasättas därför att styrelsen i sina kriterier inte har analyserat och presenterat hur pastoralteologiska dimensioner relaterar till dessa kriterier, något som är problematiskt. Identitetsskelettet hade därmed kunnat se annorlunda ut.

Hur ser det ut i andra stift i denna fråga? Finns där en omfattande pastoral teologisk analys? 

Jan Grimell
teologie doktor, präst i Örnsköldsviks församling