Viktigt se det goda även i andras perspektiv

Samtalet om ett lönecentrum med gemensam finansiering, förs på många håll i vår kyrka idag. Inte minst i form av en debatt i Kyrkans tidning. Tanken med denna text är inte att debattera själva sakfrågan – dvs. ett lönecentrum med gemensam finansiering. Förhoppningen är istället att få prova några tankar kring själva debatten. Jag tror nämligen att det är nog så viktigt som sakfrågan. 

Jag har tidigare skrivit en bok, Tillitens gemenskap, där jag utifrån intervjuer i kyrkoråd tycker mig se att olika ämnen kommer i förgrunden beroende på vilken bakgrund och roll man har.

Dvs. kyrkoherden, som har en teologisk profession, är till viss del predisponerad att se visst som mer centralt, medan kyrkorådet ser annat. Om jag skall generalisera väldigt kan man säga att teologi och kyrkosyn tonar upp som viktigt för kyrkoherden, medan ekonomi, fastigheter och likande kommer i förgrunden för kyrkorådet. Från mitt perspektiv är varken det ena eller andra mer rätt eller fel. Man har helt enkelt olika uppdrag och roller som gör att något blir mer centralt än något annat. Men båda perspektiven behövs och har följt med parallellt i kyrkans utveckling från allra första början. Idag uttrycks det med ord som att det i ett kyrkoråd finns ett gemensamt ansvar.

Jag menar också att en liknande skillnad går att se mellan kyrkans olika nivåer. Det blir inte minst tydligt när stiften initierar indelningsändringar eller när nationell nivå växer genom att man tilldelas nya kyrkomötesuppdrag att hantera. De olika perspektiven som de olika aktörerna har påverkar vad man ser som mest viktigt.

Att det ser ut på detta sätt tror jag att många kan hålla med om. Vi har i våra församlingar och mellan kyrkans olika nivåer hanterat detta på olika sätt genom åren, men vi har generellt kunnat hantera det. Och att vi har kunnat det har – tror jag – handlat om att vi har haft ekonomi för det. Det vill säga, genom att vi har haft en god ekonomi har vi kunnat tillgodose de olika perspektiv som har kommit fram.

I klartext har vi kunnat hålla våra kyrkor, församlingshem, kyrkogårdar och annat i gott skick samtidigt som vi har kunnat arbeta med innehållssidan och utveckla gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Problemet idag är att vi inte längre kan det. Medlemmarna blir färre och intäkterna minskar – för första gången på länge är vi tvungna att på allvar börja prioritera. Och då fungerar inte längre vår strategi att alla får allt.

Att det är så är, för de flesta inom Svenska kyrkan idag, ett tydligt faktum. Och olika prioriteringar görs nu ständigt – inte bara mellan något bra och något dåligt, utan också mellan det som är bra. Men svårigheter uppkommer när perspektivet blir enögt. När samtalet uteblir eller inte förs tillräckligt djupt. När var och en ser just sitt perspektiv som det enda rätta och man inte har vilja eller förmåga att engagera sig i att det kan finnas viktig lärdom också i andra synsätt.

Jag tycker att det som nu diskuteras kring ett lönecentrum med gemensam finansiering är ett tydligt exempel på detta. Och även om vi löser just denna fråga så att i alla fall vissa blir nöjda kommer någon ny fråga att ta över lönecentrets roll som vattendelare. Så länge vi inte har förmågan att se att vår kyrka inte är endimensionell utan bärs av en mängd perspektiv, teologier och synsätt samtidigt – som alla också kan vara rätta – kommer vi att få brottas med detta.

Min profession är teologens, inte ekonomens eller organisationsexpertens. Med andra ord är också mitt perspektiv teologens. Men det hindrar inte att jag (liksom de flesta andra) förstår att pengarna inte räcker till allt. Kanske är ett lönecentrum med gemensam finansiering en nödvändig väg framåt om vi skall kunna fortsätta att vara kyrka så som vi har varit, kanske finns det andra vägar? Om det vet jag egentligen inget säkert, där behöver jag en ekonomiskt kunnig person och ett bra underlag till hjälp. Men vad jag vet är, att vi inte behöver fortsätta att vara kyrka så som vi har varit. Kyrka kan man vara på många olika sätt, det behöver vi bara se utanför landets gränser eller på våra svenska frikyrkosamfund för att bli varse.

Här skulle jag vilja att debatten började – vilka vill vi vara när vi går in i framtiden? Att vara för eller emot ett lönecentrum med gemensam finansiering måste ta sin utgångspunkt i en seriös diskussion kring vilken kyrka vi vill vara i framtiden.

Jag skulle också önska att de olika perspektiven: teologi/kyrkosyn och organisation/ekonomi inte förstås som just två olika perspektiv utan som något som måste hållas samman i en kyrka. Vi har mycket att arbeta med för att skapa en konstruktiv tillit mellan grupper och deras respektive perspektiv – teologi, ekonomi och organisation.

Vissa tycker säkert att jag med denna text bara slår in öppna dörrar. Men allt för ofta kommer jag i kontakt med de tvärsäkra åsikterna som svårligen ser något positivt i något annat perspektiv än det egna. Och det tycker jag är problematiskt. Vi står inför stora utmaningar och för att klara dem måste vi ha förmåga att se det goda – och kanske nödvändiga – också i de perspektiv som inte är mitt eget.  

Niclas Blåder
stiftsprost i Stockholms stift