Medveten teologi om människa, försoning och kyrka i biskopsbrevet

REPLIK

Anders Kristoffersson har i senaste numret av Kyrkans tidning (KT 43-21) skrivit en tänkvärd reflektion över ”och lär dem…” Ett biskopsbrev om lärande och undervisning. Kristofferssons text står för sig själv och behöver i egentlig mening inget svar. Men jag vill ändå förklara och resonera kring vissa av de vägval vi gjort, utifrån Kristofferssons tankar och relevanta synpunkter.

Ett biskopsbrev, så även ett biskopsbrev om lärande och undervisning, ska säga något till den mångfald av traditioner och olika uppfattningar om vad som ska undervisas som finns inom Svenska kyrkan. Mångfalden är den förutsättning som biskopsmötet har att tala till, i sin uppgift att se till kyrkans tro, bekännelse och lära, värna kyrkans enhet och ge inspiration och visa en riktning.

Det innebär dels att det redan finns en lång kyrklig tradition och en mängd teologiskt arbete som ligger till grund för ett biskopsbrev, dels att ett biskopsbrev är en begränsad form för allt det som kristen tro och liv rymmer.

Det öppna arbete med de stora teologiska områdena antropologi, försoning och kyrkosyn som Kristoffersson efterlyser är därför något som redan ligger till grund för biskopsbrevet. Det är också något som brevet vill uppmuntra och stimulera till att fortsätta. Men det är en reflektion som, givet ett biskopsbrevs längd – ett häfte på någonstans mellan 55 och 85 sidor – inte ryms inom ett biskopsbrevs uppdrag och genre.

När vi skrev biskopsbrevet resonerade vi en hel del kring den tänkte läsaren. Vi konstaterade då att många av dem som är satta att utföra kyrkans undervisning inte har en teologisk examen. Det var därför viktigt för oss med ett brett tilltal i brevet.

Det hindrar inte att personer som Anders Kristoffersson, som är filosofie doktor, också ska kunna läsa brevet, men att brevet har en bredare målgrupp än så. Den som vill kan läsa dogmatik och systematisk teologi, men det är en helt annan typ av böcker, med en helt annan typ av målgrupp. Så när Kristoffersson tycker sig sakna teologi om människa, försoning och kyrkosyn och i stället möta pedagogiska markeringar, och menar att det finns något tunt i att biskopsmötet skriver om Guds kärlek till människor, så håller jag inte med.

Vi menar nämligen att det finns en medveten teologi om människa, försoning och kyrka genom brevet, även om detta inte explicit fördjupas på det sätt Kristoffersson hade önskat. Tron på en treenig Gud, så som vi känner Gud genom evangeliet om Jesus Kristus, är både stor och djup och en möjlighet för kyrkans undervisning och lärande att vara goda nyheter för alla. Det är en surdeg i dess godaste bemärkelse, där det handlar, som vi skriver, om förmågan att lägga trons perspektiv på livet.

Därför blir kapitel fyra en viktig poäng med brevet, och det gläder mig att Kristoffersson också tycker det. Det urval av texter, psalmer, böner och bekännelser som vi där tar upp är just tänkt som exempel, och den reflektion som Kristoffersson gör här – där han nämner vad han saknar – var precis den vi ville åt.

Sören Dalevi,
biskop i Karlstads stift