Mer byråkrati - det sista kyrkan behöver

I biskopens debattartikel om strukturförändringen i Härnösands stift, Kyrkans Tidning nummer 40/19, så saknas en nyanserad bild av processen. 

Med filosofiprofessor Jonna Bornemark i ryggen så vill jag nyansera biskopens och stiftsstyrelsens glädjebudskap om att större organisationer, med en större förvaltning, på något sätt skulle frigöra resurser och kapacitet så att kärnverksamheten bättre kan fungera.

Det Jonna Bornemark bland annat menar är att strukturförändringar istället tar stora resurser i anspråk och att administrationen växer. Allt mer administration skapar ”etisk stress” och det drabbar framför allt personal i omhändertagande yrken som arbetar med människor. 

Bornemark pekar till exempel på paradoxen i strukturförändringar och menar att man utarmar kärnverksamheter från två håll: genom rationaliseringar på lokal nivå och genom att administrationen tenderar att växa, vilket kostar än mer pengar. I samklang med detta paradigm så osynliggörs även det kvalitativa, omätbara.

Det sista kyrkan behöver är en ännu dyrare och allt fler växande administrativa förvaltningar. För faktum är att all den goda grundläggande verksamhet som församlingar gör, och som biskopen räknar upp, kan göras utan stora sammanläggningar och en växande förvaltning. 

Kyrkan är i sig inte beroende av organisationen. Kyrkan skulle fortsätta att leva och verka imorgon om så hela den förvaltningsadministrativa funktionen försvann idag.  

Mycket tyder på att strukturförändringen i Härnösands stift leder till initiala fördyringar, sämre arbetsmiljö, längre avstånd till chefen, en växande administration, ”etisk stress” och förlusten av självbestämmande hos församlingar och pastorat. 

Den lokala teologiska identiteten förändras naturligtvis också i en strukturförändring. Det tycks stiftsstyrelsen inte riktigt förstå och detta är heller ingenting som enkelt hanteras genom en tvådagars kurs.

Dessutom saknas en teologisk analys av strukturförändringen. Det finns inget teologiskt betänkande att luta sig emot, genom vilket kyrkan teologiskt förstås och organiseras efter, givet den tid vi lever i. 

Detta innebär att processen bör ledas med stor teologisk och pastoral varsamhet och eftertänksamhet. Lokala perspektiv och viljeyttringar väger tyngre än stiftsstyrelsens ekonomiska synsätt hur församlingar/pastorat skall få se ut.

Det finns ett generellt glapp mellan stiftsstyrelsens sätt att föra utveckling framåt i Härnösands stift och utförare på det lokala planet. Strukturförändringen är en del av denna ”glappets process” menar jag, då den gradvis och smygande gett ekonomiska röster och perspektiv en dominerande roll som överskuggar och förskjuter teologins plats. 

Under de senaste åren har stiftsledningen utvecklat en kultur där förvaltandet tenderar att stå i fokus, något som framstår såsom alltmer irrelevant för församlingar/pastorat. En skarp reaktion på denna smygande utveckling illustreras bland annat i en skrivelse som inkommit stiftskansliet och som många kyrkoherdar i stiftet undertecknat (Dnr 2019-03681.1).

Jag menar att detta glapp är ett uttryck för en olycklig utveckling (inomkyrklig sekularisering) i stiftet som underminerar och förminskar både teologi och kyrklig kompetens samt som riskerar att permanentas. Denna utveckling behöver vi vända i Härnösands stift. 

Vi har allt att vinna på att tillsammans, med gemensamma krafter, främja kyrklig kompetens och teologins roll, status och plats i stiftet. Detta börjar i respekt och förståelse för det lokala perspektivet och lokala identiteter.  

Jan Grimell
TD, research fellow
präst i Örnsköldsviks församling