Det enda rätta skulle vara att ge församlingen en chans att ta över sin kyrka i likhet med sina systerförsamlingar i Sverige
REPLIK
Svaret från Anna Lundberg på min insändare i Kyrkans Tidning om det hotade kulturarvet i Paris inger ingen trygghet, tvärtom skapar det mer osäkerhet om hur frågan har hanterats.
I svaret används genomgående begreppet fastighet. För församlingen och de flesta av oss är det en kyrka, ett invigt rum, en plats för det heliga, tillkommen för detta ändamål, med tillhörande lokaler, som fram till nu har haft betydelse för generationer i livets alla skeden. Inte bara en fastighet vilken som helst. Ingen vanlig lokal omgjord för gudstjänstbruk.
För 21 år sedan, i samband med kyrkans skiljande från staten, överfördes ägandet av Svenska kyrkans samtliga kyrkor i Sverige till församlingen där de var belägna. Dock icke Sofiakyrkan i Paris. När det gäller utlandskyrkan så hanterades frågan om kyrkorna och lokaler från fall till fall beroenden på förutsättningarna i länderna. Det dröjde i själva verket ända till 2012 innan lagfarten för Sofiakyrkan formellt överfördes till trossamfundet, någon köpeskilling framgår inte. Det hade varit rimligt att diskutera framtida ägande och förvaltning med församlingen vid det tillfället.
Två år tidigare, 2010, hade kyrkomötet tagit beslut för att säkra den värdefulla kyrkan för framtida generationer genom att avsätta drygt 40 miljoner till en omfattande renovering som pågick under några år. I dag, en kort tid senare, uppmanas församlingen att lämna kyrkan och söka nya lokaler. Vad har hänt? Hur har kyrkomötets beslut att framtidssäkra ett levande kulturarv förvaltats? Ordförande för rådet för svenska kyrkan i utlandet antyder i sitt svar ingen som helst viljeyttring i enlighet med kyrkomötets tidigare inriktningsbeslut.
Det är paradoxalt att rådet för Svenska kyrkan i utlandet å ena sidan misstror kyrkokansliets kompetens genom användandet av otroligt kostsamma externa genomlysningar och utredningar för att få svar på rent operativa frågor som kansliet ska kunna besvara och å andra sidan tycks överlämna åt kansliet att på egen hand råda över frågan om att avveckla ett levande andligt kulturarv med riksintresse. Det kan vara värt att i sammanhanget notera att kyrkor i Sverige som är invigda före 1939 är skyddade enligt svensk lag och att Sofiakyrkan i Paris genom att vara klassad som bâtiment protegé är skyddad enligt fransk.
Högst upp på insidan av Sofiakyrkans triumfbåge står skrivet: Det var vårt allvar idag liksom I har ert i morgon
Meningen formulerades av dekorationsmålarna Filip Månsson, Bror Blückert och Erik Andersson när de avslutat de unika freskerna i kyrkan. Målarna var aktade och ofta anlitade på sin tid. I dag framstår deras ord från den 9 april 1913 som profetiska.
Det enda rätta skulle vara att ge församlingen en chans att ta över sin kyrka i likhet med sina systerförsamlingar i Sverige, det skulle initialt kunna gälla förvaltningen, eller att på annat sätt skapa en garanti för bevarandet av kyrkan med dess nuvarande funktion.
Nu är det vårt allvar. Det räcker inte med otydliga svar. Viljeinriktningen måste vara glasklar och beslutsprocessen transparent.
Elna Wahlgren Lundqvist
prost, kyrkoherde i Paris 2008–2014
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.