Bibelkommissionen och utgivarna av psalmboken får inte passivisera bibelläsare
Temat för fjärde söndagen efter Trefaldighet är ”att inte döma”. Då läser man (i andra årgången) passande nog historien om äktenskapsbryterskan ur Johannesevangeliet 8:1–11:
De skriftlärda och fariséerna kom till Jesus med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De sade till Jesus: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Jesus svarade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en. När Jesus blev ensam med kvinnan frågade han henne: ”Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade till henne: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”
Jesus förlåter kvinnan. I icke-dömandet finns det ändå ett dömande (eller varnande) då han säger till henne: ”synda inte mer”. Sade Jesus detta med ett leende eller en sträng blick?
Den gammaltestamentliga läsningen är hämtad från Sakarja 7. Gud uppmanar där att ”fälla rättfärdiga domar”. Gud vill att vi ska döma. Det är sant att våra domar ofta är fördomar. Följaktligen måste vi bli bättre på att döma. Dömandet ingår i alla aspekter av livet. Detta gäller även när det gäller att avgöra vilka texter som ska ingå i Psalmboken. Texterna måste väljas, granskas och bedömas.
Låt oss ta en titt på texten om äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet 8. Den saknas i de viktiga handskrifterna Sinaiticus och Vaticanus, båda från 300-talet.
Kyrkofadern Augustinus på 400-talet trodde att historien om äktenskapsbryterskan tillhörde originaltexten. Han förklarar varför den saknades i många handskrifter: ”Vissa personer med föga tro, eller snarare fiender till den sanna tron, fruktade (tror jag) att denna historia skulle uppmuntra deras fruar till synd, avlägsnade Herrens gest av förlåtelse mot äktenskapsbryterskan, som om han som sade, ’Synda inte mer,’ gav tillstånd till synd.”
Bibelkommissionen bakom Bibel 2000 har gjort en bedömning om historien om äktenskapsbryterskan: texten får finnas kvar men ska vara placerad inom hakparenteser.
Problemet med hakparentesen är att bibelläsaren lätt missar dem med följden att hen förblir i okunnighet om textens osäkra natur. Även om läsaren skulle lägga märke till hakparentesen är det osäkert om kunskap finns för att tolka dessa kryptiska tecken.
Den episteltext som läses är hämtad från Romarbrevet 14:11-14. Där uppmuntras de kristna att inte göra något som kan ”få någon broder att snava eller falla”. Vad kan vara något som kan få en bibelläsare att snava och falla? Brist på transparens när det gäller presentation av bibeltexter av tvivelaktig natur kan få någon broder att snava.
Hur borde man handskas med historien om äktenskapsbryterskan i framtida bibelöversättningar och utgåvor av Psalmboken? Jag föreslår att man inkluderar berättelsen men lägger till ett tunt streck över texten:
De skriftlärda och fariséerna kom med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” (osv)
Ja, texten med överstrykning blir något svårläslig vilket leder till att du får brottas med läsningen. Men hur ofta har vi inte hört att vi ska brottas med bibeltexter? Bibelläsning är inte enkelt och ska inte heller vara det.
Förhoppningen är att den provocerande överstrykningen ska väcka läsaren från en likgiltig och lat läsning.
Överstrykning över texten om äktenskapsbryterskan ska leda till att läsaren får själv bedöma om texten är original: du kanske delar Augustinus åsikt att texten skrevs ned av Evangelisten Johannes.
Det är möjligt att bibelläsaren kommer fram till en motsatt åsikt, nämligen att historien om äktenskapsbryterskan inte ska vara i Bibeln. Då kan du mentalt avlägsna texten.
Det finns en tredje möjlighet: du har tagit till ditt hjärta Mästarens uppmaning ”att inte döma”. Du behöver inte ta ställning om textens autenticitet.
Vi får inte missuppfatta temat ”att inte döma”. Utgivarna av Bibel 2000 och Psalmboken har gjort bedömningar om vilka bibeltexter som ska ingå och vilka inte. Artikelförfattaren tycker att det här beslutsfattandet ska delegeras så mycket som möjligt för att göra läsningen en aktiv handling. Bibelläsaren ska inte levereras en färdig text.
Historien om äktenskapsbryterskan återfinnes – som sagt – (kanske felaktigt) i Johannesevangeliet 8. I kapitlet som föregår – Joh. 7:51 – frågar farisén och rådsherren Nikodemus sina kollegor: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” I själva verket brukar vi döma – alldeles för tidigt, men det ligger i vår mänskliga natur. Det är det som gör oss till människor, till aktiva varelser. Bibelkommissionen och utgivarna av psalmboken får inte passivisera bibelläsare. Vi måste bli mer transparenta när det gäller att redovisa vilka texter som är osäkra för var och en av oss ska avlägga räkenskap inför Gud.
Kalle Lundahl
fil. dr. i klassisk grekiska
Problemet med hakparentesen är att bibelläsaren lätt missar dem med följden att hen förblir i okunnighet om textens osäkra natur.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.