Något som skaver med biskopens leende

Biskop Johan Dalman har till förmån för Act Svenska kyrkans internationella hjälparbete gjort en humoristisk teckning utifrån den framgångsrika video han i höstas gjorde om slangtalet hos unga. Budgivning pågår för teckningen och alla pengar går till Act Svenska kyrkans insamling. Ändamålet är människor i nöd och på flykt, bland annat Gaza. Men det är något med biskop Dalmans leende i artikeln i Kyrkans Tidning som skaver i mig, mycket.

Det är inte rätt plats att le, även om det görs till förmån för hjälparbete. Teckningen ska vara rolig, men målet helgar inte alla medel. Det blir ett bagatelliserande av den yttersta nöden. Jag förväntar mig mer av Svenska kyrkans biskopar. Jag hade önskat ett allvarsamt uttalande från biskopen om den stora nöden. En vädjan om mod hos oss alla att stå upp för fredens nödvändighet, för alla människor. När vi möter människor i sorg och smärta är det inte genom att le vi tröstar. 

Vi behöver bekräfta och lyssna till smärtan. Människor som lever i krig och förtryck förtjänar att vi ser dem och validerar deras smärta. Den fruktansvärda situation som råder i Gaza och Ukraina behöver att framträdande ledare står upp för dem med allvar. 

Hur vi talar om och förhåller oss till drabbade människor i krig säger något om oss som människor, och samhälle. Inga ordvitsar i världen kan bana väg för fred. Det gör vi genom att känna efter i våra hjärtan och vågar vara modiga.

Nathalie Olivefalk, präst i Svenska kyrkan i Gävle