Nu måste vi hitta en lösning för utlandskyrkan

Alla inser att Svenska kyrkan (SvK) står inför utmaningar. Vi kommer att tvingas att tänka verksamhet, personal, fastigheter och organisation på nya sätt framöver. Det är ofta ekonomin som tvingar fram förändringar. Till slut finns det helt enkelt inte pengar. I trängda lägen fattas ofta dåliga beslut. Om man därför ska få teologi och pastoral omsorg som det styrande, måste man ligga steget före. Ha visionen klar, göra en handlingsplan och få utrymme utifrån de parametrar man för tillfället har.

Kyrkostyrelsen (KS) har föredömligt tagit initiativ i den enda pastorala verksamhet nationella nivån driver, nämligen Svenska kyrkan i utlandet (Skut). KS har lagt ner stor möda och mycket pengar på dels en juridisk utredning, dels på pastorala utredningar av alla sina cirka 30 församlingar. Nu är utredningarna klara och nästa steg är att fatta modiga och framriktade beslut som kan bära Skut under år, helst decennier, framåt. Vad man än beslutar kommer det att få kritik, men vilka är förutsättningarna?

Pengarna för verksamheten på nationell nivå kommer från de sju procent av den kyrkoavgift som alla medlemmar i Sverige betalar. Kyrkoavgiften går huvudsakligen till den egna församlingen, men en del behålls alltså för central verksamhet. Härifrån tas pengar till Skut, främst för dess personal. Utskickad personal är anställd av KS. KS är som en stiftsstyrelse för Skut, med ärkebiskopen såsom biskop, med uppdrag att främja verksamheten. Biskop och domkapitel i Visby har uppdraget att utöva tillsyn över verksamheten. Det är alltså KS som driver utvecklingsarbetet för framtiden. Till hjälp finns ett råd, Skut-rådet.

Redan 2020 tog KS fram mål och delmål för utvecklingsarbetet. Målet är ”En hållbar utlandskyrka”. Delmålen är självbärande församlingar, utvecklad digital teknik, konsultativt arbetssätt, diakonal utveckling och mobil verksamhet på platser där det finns människor med a) svenskspråkig identitet och b) önskan att vara en del av SvK. Utifrån detta har vi som gjort utredningarna arbetat. De är närmast att se som lägesbeskrivningar utifrån vilka framtidsbesluten ska tas. Utredningarna finns på www.svenskakyrkan.se/iutlandet/utredningar-av-forsamlingar-utomlands

Skut är en svåröverskådlig organisation. Här finns de gamla församlingarna (som förr var knutna till Uppsala domkapitel), nya församlingar från 1960-80-talen (när god ekonomi tillät nybildningar), före detta sjömanskyrkor (som i dag varken har sjömän eller båtar), turistförsamlingar (som kanske startats av eldsjälar och är stora halvårsvis), ”kyrkodiplomatiska” församlingar där SvK bör finnas (Rom, Jerusalem), annexförsamlingar utan fast präst, ett stort antal verksamhetsplatser med mer eller mindre regelbundna aktiviteter, mobila präster med antingen placering i Uppsala eller ute i världen. För att få ett mönster i detta talar Skut om tre modeller inför framtiden: 1. Självförsörjande församlingskyrkor 2. Mobila verksamheter 3. Ekumenisk samverkan.

Den grundläggande frågan är naturligtvis ”för vilka är Skut till?” Svaret har ofta varit ”för svenskar utomlands”, men borde rimligtvis vara ”för alla svenskar utomlands”. Alltså inte bara för dem som råkar bo i närheten av en Skut-kyrka. Snabbt förändrande boende- och resemönster har blivit en närmast övermäktig utmaning för alla kyrkor med utlandsverksamheter. Skut-församlingarna inlemmades bara för några decennier sedan under SvK:s kyrkoordning. Då såg man det som en framgång, men det har visat sig inte vara så enkelt. Utlandsförsamlingarna ser ut på andra och olika sätt jämfört med territoriella hemlandsförsamlingar. Lägg därtill de möjligheter som öppnats med internet.

Professor Sven-Erik Brodd har gjort en omfattande utredning om en möjlig kyrkosyn för Skut och säger där bland annat att man måste tänka sig att en församling så att säga uppstår där gudstjänst firas på människors önskan. Det är grunden för att tänka en utveckling av den mobila verksamheten och det digitala arbetet. Det är i och för sig inget nytt, jämför Hong Kong, Kina, men antagligen riktningsgivande för framtiden.

KS poängterar kyrkans grunduppdrag, särskilt diakonalt utvecklingsarbete och gudstjänst. Hur kommer det se ut i den värld som nu formas och med de förutsättningar som kan tänkas gälla för SvK? Hur ska prioriteringarna göras? Vad säger att det är rimligare att från nationell nivå lägga pengar på tjänster till fyra församlingar i Tyskland, fem i Spanien och fem i USA (med gott om kristna kyrkor), än att stödja medlemssvaga och utsatta invandrarförsamlingar i Sverige? Eller att en del utlandsförsamlingar med relativt få medlemmar och låga medlemsavgifter ska klara av ”självförsörjande verksamhet”? Till exempel.

Man ska nog inte avundas KS, i förlängningen kyrkomötet, som står inför tunga och svåra beslut, men man ska inse att det sämsta vore att låta allt fortsätta som det varit. Nu gäller det ha hålla visionen högt för hur vi vill att det ska se ut om tre, om fem, om tio år för ”en hållbar utlandskyrka”.

Anders Alberius