Varför så omodernt om religion, Moderna museet?

Påven Johannes Paulus II ligger död på marken. Träffad av en meteor. Konstverket som på italienska heter Den nionde timmen manifesterar hur den religiösa makten inte rår över fysikens hänsynslösa lagar – så varför ens låtsas att kristen, organiserad tro har ett ärende som angår den upplysta världen?

Moderna museet i Stockholm har genom utställningen Den tredje handen lyckats få till ett samarbete med en riktig höjdare på den internationella konstscenen, italienaren Maurizio Cattelan född 1960. Konstnären identifierar sig med utanförskapet. Cattelan gör ogärna publika framträdanden, är självlärd och samtliga verk utgår från en satirisk blick på makten. I synnerhet den religiösa.

Utställningens mysigaste vrå är den så kallade piazzan. Moderna museet har i ett enda, ljuvligt kaos belamrat väggarna med tavlor från golv till tak, plockade ur sina hemliga gömmor. Men likt det italienska torget emanerar från mitten en stor staty. Här ett grandiost långfinger som sträcker sig mot ett takfönster, öppningen mot himlen ska förmodligen likna människans absurda idéer om en allseende Gud. 

Det ironiska stråket i Cattelans konst ska ha retat upp Vatikanen. En utställning som vänder sig till en svensk publik borde ta i beräkning att religionskritiken knappast är spännande i sig, än mindre stötande. En svensk konstnär som får för sig att svära i kyrkan, bjuds sannolikt in till att hålla arvoderade föredrag om konst och religion i Svenska kyrkans egna lokaler. 

Det kanske är som Cattelan själv säger, att all makt har ett bästföredatum. I så fall gäller det samma för radikala rörelser, det kommer ett tillfälle när det som en gång var coolt inte längre är särskilt eggande. 

Cecilia Edefalks Elevator är den enda installation som inte osar av ironi. Målningssviten är ett försök att återge ett omvälvande andligt ögonblick, då konstnären upplevde sig stå öga mot öga med en ängel.

Många har velat omkullkasta institutioner av omsorg för den lilla människan. Men varför inte lyssna på henne när hon vittnar om sprickor i mäktiga fasader, där det heliga stundom sipprar fram? Mötet med det heliga är svårare att gestalta än vad det är att rikta trotsiga långfinger mot katedraler och skyn. Men när det lyckas är det å andra sidan riktigt spännande. 

Fanny Willman, ledarskribent