Orealistiska önskemål om vad en kyrkoherde ska vara

Jag har efter cirka tolv år som kyrkoherde (tillfälligt?) övergått till att bli komminister. Det är lärorikt och fint på många sätt. Jag återfår förståelse för komministerns situation och blir delaktig i verksamheten på ett sätt som ger mig närkontakt med vad församlingens medarbetare möter och gör. Men att chefer och överordnade emellanåt behöver delta i verksamheten är väl kanske inte en upptäckt som ger mig nobelpriset.

Jag gillar förvisso det jag ser i min nya församling. Men det jag funderar på är vad en kyrkoherde borde vara? Är det en administratör som försöker hålla ordning på allt från diverse utredningar och ålagda processer, personalfrågor, kyrkoordning, fastighetsfrågor och lagstiftning, till att vara chefsteolog med församlingsbyggande och utveckling av undervisning, diakoni och gudstjänst som fokus och dessutom att vara en andlig ledare för såväl personal som förtroendevalda och resten av församlingen?

Är kyrkoherden ett församlingens skyltfönster? Och hur ska egentligen balansen mellan att leda all verksamhet och samtidigt vara del av styrelsen hanteras?

Att vara chef betyder att det finns lagstadgade regler att hålla sig till. Men hur är det med det andliga/teologiska ledarskapet? Jag menar: Visserligen är kyrkoherden chef men samtidigt, vilket borde vara mycket viktigare, är hen församlingens ledare.

Att leda en församling i Svenska kyrkan borde handla om att efterfölja biskopens instruktioner, att predika och vägleda personal och församlingsbor men inte att fastna i eviga organisationsutvecklingar och diverse processer som mest tar död på människors engagemang. Det är mycket märkligt att så väldigt mycket energi ska gå till att internt och dessutom lokalt utreda sådant som i en snart mer än
2 000-årig kyrka borde vara tämligen självklart?

Svenska kyrkans anställda, kyrkoherdar inte undantagna, är i regel väldigt kompetenta, självständiga och välutbildade. Men alla möjligheter hänger på huruvida den lokala församlingen vill eller förmår ta tillvara detta. Frågan borde väl vara hur detta gemensamt för kyrkan kan användas snarare än hur det ska begränsas?

Naturligtvis är det också beroende på att alla medarbetare, förtroendevalda och församlingsbor är någorlunda samspelta och tycker om att samarbeta – men verkligheten är inte alltid sådan. Hur ska i så fall en kyrkoherde ensam kunna avgöra hur vars och ens kraft och potential bör tas till vara?

Jag skulle föredra ett föreläggande från biskopen/stiftet att "detta ska ni fokusera på". Gärna gemensamt för stiftet.

I vissa fall handlar det dessutom om att medarbetare och förtroendevalda inte vill medverka till ett gemensamt bästa utan ständigt lyfter endast sin egen agenda utan minsta kompromissvilja eller förståelse. En kyrkoherde kan inte avlägsna vare sig anställda eller förtroendevalda bara för att de är ”jobbiga” eller ”motsträviga”. Det handlar om att gilla läget och göra det bästa av det som finns. Men när det inte fungerar är det så klart den ansvarige chefen – kyrkoherden – som blir kritiserad för varje missförhållande och varje konflikt. Kyrkoherdens uppgift är ofta att vara en synnerligen vältränad diplomat.

Men så finns det ju styrdokument som ska fastslå hur allt ska gå till. Församlingsinstruktioner, lokalförsörjningsplaner och ändlöst med policydokument.

Församlingsinstruktioner i nuvarande tappning tror jag inte så mycket på. Det är för all del viktigt att en församling jobbar med värdeord och förutsättningar. Men det lär aldrig bli så att en församlingsinstruktion kommer att efterlevas i någon större utsträckning. Ofta tenderar det att bli en slags poesi och önsketänkande.

Jag skulle föredra ett föreläggande från biskopen/stiftet att ”detta ska ni fokusera på”. Gärna gemensamt för stiftet. Det kunde till exempel vara ”hur förhåller sig er församling till biskopens valspråk?”. Om alla församlingar i ett stift måste beskriva detta, skulle de olika förutsättningarna och möjligheterna för stiftets församlingar få en given orienteringspunkt.

Dessutom skulle biskopen få en bra ingång för samtal vid visitationer och en möjlighet att mer aktivt leda sitt stift. Och så skulle kyrkoherdarna få lättare att sköta sitt arbete. Men när varje församling typ vart fjärde år skall börja med ett vitt papper lär det även fortsättningsvis bli tämligen spretigt.

Lokalförsörjningsplaner är en helt annan sak. Det handlar om realism och ekonomisk verklighet. Hur gör man när det finns 18 kyrkor i ett pastorat men inga invånare? Och för växande församlingar, hur gör man om församlingen växer men lokalerna inte räcker till? Hur skall Svenska kyrkan också om tio år kunna vidmakthålla en roll i samhället? Men är detta en kyrkoherdefråga eller riks/stiftsfråga?

Alla policydokument som tas fram är i god mening ett försök att hitta ramar och förhållningssätt. Men hur man än gör kommer det alltid att behövas undantag. Ofta med hänsyn till person eller situation.

Det betyder att när det verkligen gäller är det trots allt ämbetet som avgör. Både för kyrkoherden, prästerna och diakonerna. Annars vore vi en helt omänsklig kyrka.

Någonting måste göras för att förstärka ämbetslinjen och för att slå fast vilken slags kyrka Svenska kyrkan är. En ännu mer kongregationalistisk utveckling lär inte stärka samfundet som sådant.

Jag har varit bortskämd med många goda medarbetare men kyrkoherden hanterar ändå ofta det mesta ensam. Hur kan man tänka sig att det finns personer idag och i framtiden som fixar detta? Hur kan det bli bättre?

Det är några av mina många frågor. Därmed inte sagt att jag inte vill försöka!

Hjalmar Fryklind
före detta kyrkoherde i Åmål och i Enskede-Årsta