Präst i nytt landskap vid begravningar

Stig, en nära vän, dog i april. Han lämnade livet gradvis under de sista tio åren då han gick in i en minnessjukdom som i hög grad begränsade hans liv och möjligheterna att komma till uttryck som den person han var. Stig var journalist och författare, han behärskade språket till fulländning. Han förde oändliga diskussioner med sina vänner om livet, filosofi, politik och existentiella frågor.

Stig gick ur kyrkan i ungdomen men var i hög grad berörd av andliga frågor som han även sysslade med i sitt arbete. Så hur skulle man nu ordna en begravning?

Maria, hustrun och de tre barnen kom fram till en borgerlig begravning med urna med religiösa inslag på Nyckelvikens Herrgård, omgiven av natur och betande får.

Restriktionerna med 20 personer gjorde att man valde en enskild minnesstund för de sex barnbarn mellan 5 och 11 år.

Fem dagar före Stigs begravning samlades vi till minnesstund för barnbarnen med sina föräldrar på ett slott i utkanten av Stockholm. En bild av morfar/farfar på ett bord med vit duk, blommor bredvid och ett fat med sand. Barnen fick se ett kort bildspel med morfar/farfar med bl a bilder där Stig för första gången höll i vart och ett av sina sex barnbarn och sen bilder av umgänge med far/morföräldrarna och barnbarnen.

Jag var med som präst och berättade att jag en gång också varit klasskamrat med deras morfar/farfar, att jag arbetade i kyrkan och brukar vara med när någon dött, när människor gifter sig, när ett barn döps. Barnens mormor/farmor berättade hur mycket Stig tyckte om sina barnbarn: först kom Alvar, sen Wilmer, sen Erik, sen Linn, sen Karin och sist Sara och poängterade att det kanske inte alltid märktes så tydligt eftersom han var sjuk, men jag VET att det var så.

Jag fortsatte med att prata om döden genom att ställa frågor till barnen. Alvar tänkte att man kunde bli ett djur, Sara menade att man kom till himlen. Vi talade om hur kroppen blev ett skal men det som verkligen var morfar/farfar, själen sa Erik och så samtalade vi en stund tillsammans där barnen berättade om saker dom hade funderat över. Sen tände vi ljus för morfar/farfar och sen stod vi upp bredvid hans bild och sjöng tillsammans Blinka lilla stjärna. Efteråt fick barnen måla stenar med hjälp av en förälder, bildlärare, och dessa stenar samlades sedan ihop för att ligga vid morfar/farfars urna vid begravningen några dagar senare. Jag har aldrig tidigare varit med om en dylik minnesstund för barn. Den kändes väldigt fin, respektfull och innebar möjligheter att få svar på frågor som barnen kanske inte kunnat ställa vid en sedvanlig begravning.

Vid Stigs begravning fanns ingen officiant, däremot en begravningsbyrå som ordnade det praktiska. Maria, hustrun, inledde med en dikt av Anna Greta Wide:

Livet skakar oss av sig - inte med tankens grymhet,
bara så som en vindstöt skakar fåglarnas bon,
bara så som ett barn på dammig, sommarvit landsväg
stannar, kisar mot solen och skakar en sten ur skon.

En gång var du det barnet, gick i solen på den vägen,
kände den stenen skava, löste sandalens rem -
Vad blev det kvar av solen, den vita vägen och rymden?
Bara en skimrande syn och en svidande räntan hem.

Därefter följde bildspel, musik och dikter av Stigs barn och vänner. Sen ägde själva begravningsceremonin rum såtillvida att jag höll en form av griftetal, samt läste några ord ur Psaltaren och avslutningsbönen över Stigs urna: Oh Gud, giv Stig din frid och låt ditt eviga ljus lysa för honom. Och så sjöng vi alla En vänlig grönskas rika dräkt. Jag hade tagit upp frågan om att även få be Välsignelsen men olika uppfattningar i familjen gjorde att det inte blev så. En nära vän läste därefter en dikt och en annan vän talade om samtal och vänskap innan ceremonin avslutades med musik. Men samvaron fortsatte på så sätt att vi alla gick omkring i rummet med Stigs urna, samtalade med varandra, bläddrade bland Stigs böcker och först efter en lång stund lämnade rummet för den avslutande måltiden.

Såhär kommenterar hustrun Maria begravningen i ett mail efteråt till mig, en uppfattning som jag helt delar: Nyckelviken gav för mig, genom att vara så gammal, en känsla av att vara innesluten i generationers liv. Pandemins begränsningar till tjugo personer gjorde det lättare att känna att det var möjligt att orka ta ansvar för att ge begravningen en egen form. Vi blev en grupp , vi delade stunden och deltog alla. Det blev inte så att man framträdde/uppträdde även om man trädde fram. Det fanns ett hållande i detta som var en mycket stor hjälp. Att också låta begravningen vara en minnesstund kändes viktigt, särskilt med tanke på att Stigs person egentligen förvanskades och försvann helt senaste året. Nu fick man liksom måla minnet av hans person med breda penseldrag, från olika horisonter. Som präst - och nära vän – blev jag mycket berörd av detta sätt att utforma en begravning och tillika en minnesstund för barnbarnen. Den kändes så riktig och innerlig på alla sätt.

År 2018 åkte stiftsprästerna Birgitta Söderberg och Andreas Holmberg runt på kontraktskonvent i Stockholm och redogjorde för ”Begravningssed i förändring”. Jag var närvarande vid kontraktskonvetnet i Sofia församling den 12 oktober detta år eftersom jag är timanställd i församlingen för psykiatrisk själavård. Det som framkom var att kyrkliga begravningar inte i första hand konkurrerar om borgerliga begravningar - utan om ingen begravning alls, s k ”direktare, dvs den avlidnes urna placeras i jorden utan någon ceremoni. Begravningar tenderar alltmer att bli någon typ av ’event’ och allt mindre en rit.

Tidigare handlade en begravning till stor del om vad den avlidne önskade, nu handlar det alltmer om de anhörigas önskemål. Det goda pedagogiska upplägget vid kontraktskonventet innebar att Birgitta Söderberg och Andreas Holmberg ställde frågan Vad kan vi som kyrka bidra med för att den avlidne skall få en begravningsceremoni av något  slag? Att ställa just denna fråga uppfattade jag som respekt och insikt att vi lever i det samhälle vi lever som bl a innebär att livet inte stannar upp för att ett dödsfall inträffar utan hänsyn tages till att barnbarnen ska spela innebandy och att anhöriga har en semesterresa inbokad. Många kloka svar framkom i de mindre samtalsgrupper vi indelades vid, dessa finns dock inte dokumenterade. Likväl minns jag med fascination hur det inträffade att några personer ställde sig upp och argumenterade för att det enda riktiga var en kyrklig begravning och ingenting annat…..

I stiftets policydokumentet ’Begravningssed i förändring’ framhåller biskop Eva Brunne i inledningen att vi måste samtala om hur vi förhåller oss till dessa förändrade seder. I skriften framgår bl a att det kan handla om att den sörjande familjen känner sig mer bekväm med att själv få bestämma och att risken annars är att en borgerlig begravning uppfattas som öppnare och mindre tung än en kyrklig begravning. Många människor idag vill ha inspelad musik vid begravningsgudstjänsten men en del församlingar har förbud och vill att all musik ska vara levande.

Tillgången till kyrkliga handlingar är den främsta anledningen att vara medlem i Svenska kyrkan, vilket den undersökning som kyrkan gjorde bland sina medlemmar 2005 visade. Det är bemötandet vid dessa tillfällen som till 90% påverkar den bild man har av Svenska kyrkan. Efterfrågan sjunker kontinuerligt på dop, vigslar och begravningar.

Hösten 2010 debatterades i Kyrkans tidning en dopmamma som vid telefonsamtalet till församlingen om barnets dop bemötts på ett sådant sätt att hon avstått från dop och att hon och pappan inte längre ville vara medlemmar i Svenska kyrkan. Jag skrev ett debattinlägg och ställde bland annat frågan Hur är det möjligt att förrättningar inte utvärderas? med hänvisning till att man numera kontinuerligt utvärderar inom i stort sett alla samhällssektorer sin verksamhet utifrån uppsatta mål. Vad jag vet är det fortfarande så att man inte utvärderar kyrkliga handlingar - trots att det är tämligen enkelt att ta reda på församlingsbors uppfattningar om aspekter vid bokningen, samtalet kring den kyrkliga handlingen samt utformningen av gudstjänsten kring den kyrkliga handlingen.

Biskop Andreas Holmberg poängterar i sin pod Kyrkan i nytt landskap fem aspekter, däribland att seden med dop, konfirmation och begravning håller på att brytas. En påtaglig förändring har skett de senaste 20 åren i Stockholm. År 2019 var 60% av alla begravningar kyrkliga. I slutet av podden hänvisar biskopen till att framtidens ledare och styrelser ser och söker fördelarna och styrkorna i att samspela, samarbeta och samverka - istället för att ängslig se om sitt eget. Kan prästers medverkan i olika slag av begravningsceremonier vara ett exempel på detta?

Elisabeth Arborelius,
präst i Stockholms stift, teol dr