Präster och diakoner borde låta folket vara folk

Återigen svarta rubriker om Malmö pastorat. Nu gäller det präster som är förtroendevalda i kyrkorådet. Rubrikerna handlar om fusk, eller inte.

Fallet belyser det principiellt olämpliga med präster och diakoner som förtroendevalda – oavsett om de är anställda i Svenska kyrkan, har annan anställning eller är pensionerade. Tillhör man vigningstjänsten som präst eller diakon gör man det hela livet och uppdraget är inte kopplat till en kyrklig anställning.

Svenska kyrkan har ingått ett antal ekumeniska överenskommelser med andra kyrkor. Dit hör Limadokumentet, som betonar att alla kristna genom den helige Ande mottagit särskilda nådegåvor med vilka varje kristen tjänar kyrkan. Alla som tillhör Gudsfolket är viktiga. Men, de särskilda nådegåvor som behövs för kyrkans liv och vittnesbörd skiljer de som vigs till diakoner, präster och biskopar från andra kristna. Vi utgör ett fokus för kyrkans enhet. 

Om då diakoner och präster låter sig väljas som förtroendevalda i kyrkan bryter vi mot andemeningen i den överenskommelse som vi ingått genom Limadokumentet. Det hotar göra hela Svenska kyrkan till en yrkesförening och dränerar folkkyrkan på sin bredd. För att Gudsfolket ska vara just ett Gudsfolk behöver folk få vara folk, helt enkelt.

Vi har byggt upp överdimensionerade styrsystem med poster som behöver besättas. Givetvis måste vi ha förtroendevalda i proportion till kyrkans organisation men dagens system vrider oss mot att bli en kyrklig yrkesförening. Folket, de som inte är vigda eller anställda, trängs undan. Nu senast basunerar Kyrkans Tidning ut att det sitter för få kyrkomusiker i kyrkomötet. Som om kyrkomötet vore en fackförening!

Den här ”kyrkofieringen” dränerar den svenska offentligheten från närvaro av präster, diakoner och andra kyrkligt anställda. Vi borde vara ute oftare bland folk, brukar de förtroendevalda i Täby säga. Och de har rätt. Präster har alltid rört sig i offentligheten, bland folk. Nu ser jag allt mindre av den saken. Olika sammanhang där kristen tro lever och frodas mister sina kontakter med kyrkans företrädare.

Dessutom förstår jag på ett personligt plan inte de kollegor som efter idogt arbetet väljer att tillbringa ännu en kväll vid ett sammanträdesbord i ännu något kyrkligt organ. Är det inte roligare att göra något helt annat…?

Till sist innebär det här också att våra lydnadsförhållanden blir oklara. Som präst står jag i ett lydnadsförhållande till biskopen. Numera med tunna trådar, men ändå. Den präst eller diakon som tar säte i kyrkoråd, stiftsstyrelse eller kyrkostyrelse har däremot sin främsta lojalitet till fullmäktige eller kyrkomöte. 

Biskopen av Lund kommer därför ha svårt att ta de präster det nu gäller i Malmö i örat genom arbetsrättsliga åtgärder, eller ens genom ett samtal mellan fyra ögon. I stället blir det revisorer eller polismyndigheten som får reda ut soppan. Prästernas lydnadsförhållande till biskopen urvattnas.

Michael Öjermo, kyrkoherde i Täby