Problematisk handläggningskultur på Skui

Våren 2021 läste jag en annons här i Kyrkans Tidning om kyrkomusikutbildningen Studium Musicum på S:ta Elisabets folkhögskola i Göteborg. Jag hade då under några år varit verksam som musiker i Svenska kyrkan och utbildningens distans- och Göteborgsbasering gjorde att den gick att kombinera med pågående kantorsvikariat. Utbildningen var en mycket god och allsidig musikutbildning med tonvikt på solistisk och liturgisk orgel, sång och körledning som jag gick i två omgångar, totalt tre år.

2022 påbörjade jag också kantorsutbildning vid Hjo folkhögskola för att få kantorsbehörighet i Svenska kyrkan. Jag gick två läsår av den musikaliska fackutbildningen, genomgick hela den pastoralteologiska utbildningen och fullgjorde stiftsförlagda moment. Inför höstterminen 2024 som enligt ordinarie studiegång skulle vara den sista terminen blev jag antagen som doktorand i kyrkohistoria vid Lunds universitet. Jag ansökte därför om validering av min tidigare musikutbildning som nivå C. Enligt Svenska kyrkans bestämmelser ska en utbildning valideras ”om de kunskaper och färdigheter som sökanden åberopar är av en sådan beskaffenhet och har en sådan omfattning att de i huvudsak svarar mot den examensnivå som ansökan avser”. (SvKB 2018 § 8) Ansökan innehöll också fristående högskolekurser i kyrkomusik.

Jag lämnade in ansökan den 4 juli 2024. Skui som handlägger på delegation av kyrkostyrelsen ruvade på den till den 4 februari 2025, eftersom deadline för överklagan under våren är 1 februari (normal handläggningstid lär vara två månader). Skui:s särskilda handläggare i valideringsärenden kunde inte handlägga min ansökan utan lämnade den vidare till sin chef, som har medgett fel av slarvkaraktär.

Enligt beslutet är det ”svårbedömt” om ”delar av” innehållet i Studium Musicum, som har katolsk profil men interkonfessionell och elevanpassad lärmiljö, är relevant för ett svenskkyrkligt sammanhang. Skui:s uppdrag att handlägga bör ha inbegripit att utbildningens innehåll undersökts och jämförts med samfundets krav, och om någon del varit svår att bedöma borde kompletterande upplysningar ha efterfrågats.

Skui har vid förfrågan vägrat att precisera vilket innehåll som har så svårbedömd relevans att hela utbildningen måste underkännas, trots att Svenska kyrkans bestämmelser anger att avslag ska motiveras.

Det är besvärande, för jag kan inte förstå vilket musikaliskt innehåll som kan avses. Det är otillfredsställande att kyrkostyrelsens musikaliska experter saknar kännedom om katolsk kyrkomusiktradition och hur den relaterar till Svenska kyrkan, och åberopar sin okunskap som skäl för avslag istället för att skaffa sig en informerad bedömningsgrund.

Valideringsordningen ska vara vägledande i bedömningen. En enkel jämförelse av Studium Musicums innehåll med det för högskoleexamen i kyrkomusik vid den statliga musikhögskolan i Malmö, som ger behörighet för nivå C, ger vid handen att huvudinnehållet (orgel, kör, sång) är jämförbart. Dessa ämnens relevans för Svenska kyrkan borde Skui alltså kunna erkänna. I beslutet anförs att de högskolekurser jag åberopar som komplement inte till omfattning och innehåll motsvarar de krav som finns i valideringsordningen och alltså inte tillsammans med relevant innehåll i Studium Musicum kan vara behörighetsgivande för examensnivå C. 

I Malmö krävs 8 högskolepoäng (hp) i brukspiano; jag har 7,5 från HSM. Att en så minimal differens gör att min utbildning i ämnet inte ”i huvudsak” kan anses vara motsvarande är inte rimligt. I musikteori krävs i Malmö 12 hp, vilket egentligen är till omfattning mindre än mina 18 hp. Mina 15 hp i musikhistoriska ämnen borde också kunna beräknas som mer än Malmös 4 hp. Skui har inte velat redogöra för sina uträkningsmetoder utan hänvisar svepande till en ”samlad bedömning”, som här till skillnad från i vanligt språkbruk betyder att enskilda delar bedöms isolerat.

Jag menar att det är orimligt att underkänna den gedigna kyrkomusikmusikutbildning som ges vid S:ta Elisabet endast för att den har en katolsk huvudman. Beslutstexten och oviljan att förklara gjorda ställningstaganden ger intryck av nonchalans inför uppgiften och en reflexmässig motvilja mot vad som uppfattas som katolskt som är särskilt beklaglig under det innevarande ekumeniska året.

Oscar Söderholm, doktorand, Lund